Snorpans första tid i livet var tung. Det enda jag egentligen minns är att jag förväntade mig kamp. Kamp för rättigheter, kamp för utveckling, kamp för min egen hälsa, kamp för att känna kärlek.

Det har blivit några slag i luften, kan jag säga. Inte så mycket till kamp alltså. Vi har faktiskt fått all tänkbar hjälp och förståelse, med några få undantag. De flesta nya kontakter vi har tvingats ta, har varit positiva och resulterat i att vår tillvaro har blivit lite enklare.

Kärleken, ja den tog Snorpan hand om. Jag kunde inte smita undan. Två vita, lysande stjärnor på varsin klar augustinattshimmel. Det var hennes ögon. Blicken.  Jag minns att jag satt där bland sladdar och droppställningar på neo och tänkte på det där hemska som hade drabbat mitt liv. Så såg jag ner i de där ögonen. Det var ju hon. Det var ju hon som var det där hemska. Hemskt svårt att förstå.

Hon var så näpen. Så liten. Jag var också liten då, men hon visste att vi skulle älska varandra. För Snorpan var allt självklart. Doktorn försäkrade oss också om att det där med kärleken, det skulle Snorpan ta ansvar för. Vi skulle inte ha en chans att värja oss. Det var självklart för honom också.

Nu sitter jag här hemma och vabbar och njuter av Snorpans kind som hon gnuggar mot min och genom mina inflammerade ögon kastar jag en sned blick ner i de båda rödkantade stjärnögonen. Ingenting är hemskt, men livet är djupt och högt och vackert. Snorpan är livets krydda.