När Snorpan var alldeles nyfödd var jag så orolig att jag (vi) inte skulle kunna älska henne, åtminstone inte så som man älskar ett "vanligt barn".

Jag snyftade fram en fråga om det till doktor B, och denne oerhört kloke man svarade: Det kommer ni att göra, det är jag helt säker på. Det kommer Snorpan att se till. Ni kommer att märka att ni inte har en chans att komma undan."

Han hade väldigt rätt.

Många av de ord och kommentarer vi fick under den första tiden med Snorpan gick rakt in och etsade sig fast i minnet för alltid.

Farbror T: "Det blir ju inte svårt att älska henne!"

Sköna ord för mig att höra. Han sa dem innan jag själv riktigt hade hittat något som kunde kallas moderskärlek inom mig.

Jag har konfirmerats, tagit studenten, fyllt tjugo och lite till, tagit en högskoleexamen och gift mig, men faktiskt har jag aldrig fått små många gratulationer som när Snorpan föddes.

Ett Grattis då betydde oerhört mycket. Det sa mig att Snorpan var värd att gratulera till. Det sa mig att alla vänner och våra familjer hade tilltro till att vi skulle få det bra tillsammans med henne. Så många intelligenta människor kunde förstås inte ha fel -  de gav hopp om att vi skulle klara det, även om vi inte kunde se hur det skulle gå till just då.