Länge, länge efter att Snorpan föddes värjde jag mig mot att gå in i rollen och bli en SÅN mamma (läs: handikappmamma). Jag ville inte riktigt att det skulle bli verkligt, det där att Snorpan var särskild.

Det värsta av allt, i början, var faktiskt vad jag trodde att Snorpans Downs skulle göra mig till: En SÅN mamma som alltid hade en säck med sorg över sina axlar, en mamma som aldrig mer skulle kunna bli riktigt glad, en mamma som alltid skulle föra med sig en osäker, nervös stämning in i varje rum hon entrade, en hopplös avvikare...

Vilken sorts mamma har jag då blivit? En trött, men glad, skrattande och orolig mamma tror jag.

Av alla andra SÅNA mammor jag har lärt känna så är det nog ingen som egentligen är SÅN, som jag trodde. Helt vanliga mammor med Ups and Downs, skulle man kunna säga om man vill vara lite roligt.