Intervju med Sören Olsson om sonen Ludvig som har Downs syndrom. Jag blir alldeles lycklig av att få ta del av anekdoterna ur Ludvigs liv.

Se intervjun, ända till slutet om du vill bli varm i hjärtat och få stort hopp om livet för våra barn med DS:

http://svt.se/play?a=1276084 

Sören och hans fru Yvonne har också skrivit en bok om livet med Ludvig:

Prins Annorlunda. Jag har inte läst den än, men ska göra det snarast. Det är ett löfte!

 Snorpans skolstart närmar sig. Nästa höst börjar hon (troligtvis) i femårsgruppen på förskolan tillsammans med de jämnåriga barnen I, E, O, H, C och O. De barn som hon har känt i över tre år nu. Sedan är det dags för sexårsverksamheten och så till sist kommer hon att börja i första klass.

Om det blir som vi tänker idag, så kommer hon att gå i den vanliga skolan ett stenkast bort. Där går J som har Downs syndrom och som vi känner från Snorpans gympa. J är 10 år och trivs på sin skola. 

Skulle Snorpan få börja i första klass tillsammans med I, E, O, H, C och O som är jämnåriga med henne, eller med åtminstone några av dem, så skulle det bli en trygg skolstart. De känner Snorpan och ser det som självklart att hon inte kan allt som de kan, och gör ingen affär av det. Jag hoppas också att de inte känner att de måste hjälpa eller skydda henne hela tiden, utan att de får vara vanliga, kända, snälla barn i Snorpans närhet.

En resursperson eller assistent av något slag kommer också att behövas förstås. När Snorpan började på förskolan infann sig magin mellan henne och resursfröken G på sekunden. Jag begär inte att vi ska ha samma tur igen, men varför skulle det inte kunna bli riktigt bra en gång till? Det tror jag att det blir.