En grå, regning vardag. Jag kastade en hastig blick ut på baksidan där mitt plommonträd stod alldeles kalt. Någonting lyste till. Två skator. Sotsvarta och kritvita. Svartvitt är inte min första association till höst, vacker natur och levande liv. Men lyste gjorde de skarpt tecknade skatorna mot bakgrunden av mull och löv i dämpade förruttnelsefärger.

Ett barn som inte blev det väntade, lyckade alldeles friska. Ett barn med sladdar och sond. Ett barn som nu fortfarande behöver hjälp med kläderna och toalettbesök. Downs syndrom är inte min första association när jag tänker söt bebis, mammalycka och barnfamilj. Men mot bakgrund av oss andra, ganska förutsägbara familjemedlemmar så lyser Snorpan:

När hon glatt ropar ”Hej, hej!” till två tanter, som om hon själv var en nära väninna till dem.

(Jag brukar le och nicka  försynt, Pappa P ser nog inte tanterna och Spiggen har förståndet att blygt vika undan huvudet)

När hon som 2½-åring hittade mig med migrän i soffan och sa ”Lilla gumman!” och strök mig över håret.

(Spiggen är 2½ nu och skulle inte ha nöjt sig med att ge en uppmuntran och en klapp på huvudet.)