Igår eftermiddag träffade jag Snorpans nya LSS-handläggare, S K, för första gången. För mig innebar det en förflyttning till ”andra sidan”. Jag jobbar med rehabilitering inom primärvården och är normalt sett den som andra kommer till med sina besvär och önskemål.

 

Igår fick jag möjlighet att krypa in i den behövandes kropp. Att vara den som kom med mössan i hand och några blyga önskningar. Kort sagt så kände jag mig riktigt liten. Trots att S K i telefon hade förklarat att hon kallade till möte för att försäkra sig om att vi var nöjda med insatserna.

 

Jag satt där, lite tårblank i ögonen. Spänd och liten, med beslutsrätten över en, för mig och Pappa P, betydelsefull frihet i en annan människas händer. I knäet en lista över vad vi tycker är bra med den avlösarservice vi har för Snorpans räkning, och några få punkter om det som är mindre bra.

 

”Vad bra! Det låter ju som att det fungerar väldigt bra för er och jag har inga andra planer än att förlänga beslutet i minst 1½ till 2 år framöver.”

 Så var mötet liksom slut. Åter ett luftslag. Ingen kamp. Bara omtanke. Tårblank av lättnad släntrade jag över torget, in i centrum och köpte mig en blommig blus.