Här om dagen fick jag ett bakryck. Kokostoppar är mina favoriter, dessutom lätta att göra. Många gånger förut har jag försökt att baka tillsammans med barnen. Tänkt mig in i en harmonisk och älsklig bullmammaroll. Och misslyckats:

• Hela påsen havregryn i chokladbollarna.
• Äggkross.
• Fett kakaotäcke över halva köket (faktiskt var mannen skyldig den gången om jag ska vara ärlig).
• Mjölk över hela köksbordet och rinnande nedför dess ben.

 Säkert har det hänt fler bakfadäser som jag har valt att förtränga. MEN inte nu senast. Barnen fick turas om att hälla i socker, smör och kokos och att hålla elvispen. Inget bråk och inget spill. Jag nyper mig i armen.

Snorpan tröttnade snabbt, men Spiggen, vår lille bråttom-kille, skedade snällt upp 40 högar med smet i lagom takt så jag hann forma till dem lite snyggt. Nyp i armen igen.

När jag kände mig så där lagom rosig och nöjd med vår gemenskap och det härliga kakbaket kom Snorpan springande och drog mig med ut i hallen:

”Mamma, mamma! Vad stökigt!”

Det blev både kakbak och hallröj den dagen..