Vardagens promenad till pendeltåget bli lite skönare med musik i min Walkman, själva resan lika så. Idag lyssnade jag på ”I Will Wait For You” med Rigmor Gustafsson, samma skiva som gick i bakgrunden när Snorpan föddes. Låten ”Fire and Rain” fick mig nästan att börja gråta.

  

Gråt av ömhet för mig själv. Jag var så sorgsen och liten då. Tänk om jag hade kunna finnas där för mig, då. Som en syster, som en enda stor, varm famn. Tänk om jag från nu: trygg och trött, glad och känslig, kunde ha fått finnas där och tröstat med glädje och visshet. Vissheten om att livet är spännande, ingenting är givet, men att kärleken från ett barn kan övervinna allt.

  

Jag hade velat trösta mig själv där, då. Inte så att det inte fanns någon att få tröst och stöd hos. Inte så att jag var helt ensam. Men det fanns ingen som jag själv, ingen som var så nära och som visste precis det jag vet nu.

Kanske är det det som kallas personlig utveckling. Att se tillbaka på sig själv ur ljuset av nuet och tänka ”Tänk om jag hade vetat då…”

Ändå är det inte så att jag hade velat hoppa över det svåra. Jag tror att det bottenlösa svåra var en förutsättning för den trygghet och tillit till mig själv som jag känner idag.

Det var svårt att få Snorpan, men hon är en hejdundrande, levnadsglad inspiratör att försöka vara förälder till.