Ord är starka och kan avgöra människors riktning i livet, det är jag övertygad om. Jag återkommer igen till några av de tillfällen då någon sagt de absolut rätta orden till mig:

När jag var rädd att inte kunna älska Snorpan, så visade doktor B med både ord och kroppsspråk att han var hundra procent säker på att jag skulle kunna det. Samtidigt lyfte han inte ett ögonbryn när jag sa att jag nog inte ville att hon skulle överleva. "Det är väl rätt så naturligt att känna så i början. Det tror jag att det är många som gör." 

Han berättade också att han träffat på många föräldrapar som upplevt den djupaste förtvivlan i början och att det i längden hade stärkt kärleksbanden att ha den erfarenheten.

Långt senare, när Snorpan var drygt ett år var det dags att träffa chefen M för förskolan där hon skulle gå. Vi hade vår underbara specialpedagog C från HAB med oss, för att ta plats och ställa krav, är inte våra starkaste grenar.

Jag framförde farhågan om att Snorpans resurs skulle utnyttjas som vikarie så fort någon blev sjuk och att det då inte skulle bli någon kontinuitet för henne.

"Då får vi se till att det inte blir så." var M:s tydliga svar. Hon gled inte på orden, utan visade bestämt att hon ville att Snorpan skulle få det bra. När vi kom dit trodde vi att vi skulle ha möte med en motpart, men det visade sig at hon redan var på vår sida ... ännu ett av alla slag i luften.

Det slår mig att jag i min profession, är en person som skulle kunna göra någons dag eller förstöra den. Jag önskar mig en känslig och besjälad tunga som kan säga det rätta, det som precis var och en av mina patienter behöver. Tänk att få ge någon i behov av hjälp, ett ord eller två, som kan följa med och peppa och inspirera även långt efter vårt möte. En sådan tunga vill jag ha.