Lättrörd är vad jag är. Att gråta när livet är ynkligt och sorgset, det har jag nästan slutat med. Jag tycker inte att det hjälper. Gråten är förstås en användbar ventil, men jag använder den bara när lyckan sätter in, numera. Som idag:

En helt vanlig söndag och ett helt vanligt pass på Upp&Ner-gympan som Snorpan går på. Mammor och pappor. Några mormödrar, ett antal barn med Downs syndrom och några syskon. Och jag börjar nästa grina:

Rörd över gemenskapen, gåvan som barnen är och lusten till musiken. Rörd över gåvan att i ett sällsynt ögonblick bara vara i ett NU.

I slutet av en av låtarna går alla mot mitten av ringen och dansar tätt ihop. Just där, när Snorpan och Spiggen möttes kunde de inte låta bli att krama om varandra. Då fick jag blinka ingen vill jag lova.

Tänk om någon av de andra skulle se mina tårar.