På Snorpans dagisavdelning finns det nya bilder att titta på nästan varje dag. Jag skannar av för att hitta mitt barn såklart, min lilla Snorpa.

Förra veckan var Snorpans grupp, Smultrongruppen, i lekhallen och lekte ”fruktsallad”. På bild ser jag Snorpan tillsammans med de andra barnen. Hon viftar med sin gröna ”päronscarves” precis som de.

Experiment är ett vanligt återkommande inslag för dagis har en naturvetenskaplig inriktning. Senast fick barnen varsin isbit som de la en sytråd över, och så på med lite salt och vänta en minut. Vips så kunde de lyfta isbiten i tråden. Magiskt! Och magiskt för mig, för där, på en av bilderna satt Snorpan och höll sin sytråd mellan händerna och i sytråden dinglade hennes isbit.

Vilken tur att Snorpan är född i nutiden så att hon får vara med och leka fruktsallad och göra isbitsexperiment.  

Det är ju självklart att hon kan och ska vara med, men ändå så blir jag så ofta rörd över hur mycket hon verkligen deltar i allt som de andra barnen på förskolan gör.

I mina ögon slår Snorpan och vi fortfarande lite ur underläge. Kanske kommer det alltid att vara så. Om vi väntar oss för mycket så blir besvikelsen stor om vi misslyckas. Men hur hittar vi balans i våra förväntningar? Kraven på omgivningen, men framför allt på Snorpan bör ju vara lagom utmanande.