Barnen är friska och i går klarade vi av två kalas på raken.

  

På eftermiddagen hade vi kalas tillsammans med sju andra familjer som också har barn med Downs syndrom. Barnen är i Snorpans ålder och någonting har hänt sen vi träffades med alla barnen senast.

  

Det var så lugnt. Våra barn har blivit stora, flera har fått småsyskon och ljudnivån på kalaset med 14 barn och 12 vuxna var behaglig … ända fram till fiskdammen på slutet, då blev det lite livat.

  

Det var ett härligt kalas, som vi aldrig hade fått vara med på om inte Snorpan haft Downs syndrom. Denna extra kromosom för med sig extra vänner och extra många kalas och sånt vill man ju inte missa.

  

Kalas nummer två var hos vännen L som fyllde 40+. Både förra året och i år har han lyckats få Snorpan att tro att det är hon som är inbjuden som gäst och att mamma, pappa och Spiggen fått följa med på ett hörn.

Allt var gott och väl en stund efter smörgåstårtan och glassen, men strax efter kl. 20 blev Snorpan otålig. ”Fiksdamm!”

”Ja, men Snorpan, jag tror inte att L tänker ha någon fiskdamm på sitt kalas. Han har ju tårta istället, det hade ju inte vi.”

”Näe, fiksdamm!”

Snorpan brukar inte ställa till med scener på kalas, men då var det nära. Tur att L är en riktig ängel. Snabbt som ögat snodde han ihop några påsar med clementiner, pepparkakor och lite godis, förvandlade sin innebandyklubba till fiskespö och kröp ner bakom en gästsäng … så kunde vi stanna en timma till på kalaset.