För fyra år sedan vid den här tiden var jag mentalt utmattad. De andra barnen i föräldragruppen började krypa runt, men inte Snorpan. Jag visste att den tiden skulle komma då det blev uppenbart att hon var efter, men jag blev ändå ledsen när hon blev ifrånsprungen.

Man kan nog säga att jag gick in i en lindig depression då. Pappa P pluggade intensivt och jag var mycket själv med Snorpan. Tungt tyckte jag. Ett barn som var ganska lugnt och förnöjsamt. Lite ovilligt att äta, annars inga konstigheter, men ändå orkade jag inte. Det var något inne i mig som inte ville.

Den omöjliga drömmen: Snorpan, fast utan Downs syndrom, den ville inte lämna mig då. En del av mitt liv, livet som handikappmamma, ville jag inte veta av, men det fanns ingenstans att gå. Ingen dörr att öppna.

Det enda jag kunde göra var att säga som det var. Till mig och till andra.

En viktig del i mitt arbete idag är att inspirera till att söka möjligheter att berika livet trots att sorg, bekymmer och funktionshinder inte alltid går att eliminera. Att välja att fokusera på, och söka det positiva i livet, trots att det mörka finns kvar. Ibland behöver man hjälp med att hitta ljuspunkter.

I mitt eget liv har jag träffat några personer som bara genom några ord har visat mig på positiva möjligheter:

Då för fyra år sedan träffade jag mamman L i närbutiken hemma. Det var en sådan dag då jag började gråta av bara frågan om hur jag mådde. Jag förstår varje människa som inte vet hur man hanterar en sån oväntad situation, men L var fantastisk. ”Kan jag hjälpa dig på något sätt? Jag har gäster som väntar på mig hemma, men de åker klockan tre. Jag kan komma direkt hem till dig då.” . Så rart och så enkelt.

Jag tackade nej, för Pappa P skulle snart komma hem, men  var i låg då den positiva möjligheten?

• Jag fick dela det svåra i några korta meningsskiften.
• Jag fick reda på att det fanns någon som orkade ge stöd om jag behövde.
• Tanken på en människa som brydde sig om mig blev en ljuspunkt trots att ingenting i mitt liv egentligen hade förändrats.