Det är så skönt att barnen är friska igen. Jag är en riktig hönsmamma som går på mentalt högvarv så fort någon av dem har lite feber eller andas lite hastigt. Jag är ofta uppe på nätterna och kollar så att de andas, så att inget lurt, hemskt har smugit sig på dem…

All oro beror på att vi var väldigt nära att förlora Snorpan när hon var 12 dagar gammal. Hon andades lite hastigt, men det var ingen som var särskilt upphetsad för det på neo. Dock tyckte doktor B att han kunde kolla henne lite extra efter som han ändå hade jour och var tillgänglig. För säkerhets skull skulle han göra en hjärt- och lungröntgen.

Vi gick ut på en promenad, min första efter förlossningen, men vi hann bara hundra meter. En sköterska ringde och sa att Snorpan var allvarligt sjuk och att vi var tvungna att komma tillbaka.

När doktor B stod lutad över Snorpan för att undersöka henne så hade hon plötsligt blivit blå om munnen. Hon andades ännu fortare, syresättningen sjönk och hjärtfrekvensen stegrades.

Där, med en av Sveriges främsta experter på hjärtproblematik hos nyfödda barn hängande över sig, var Snorpans hjärta nära att skena. Vi var nära att förlora vår lilla flicka.

Snorpan hamnade i respirator med syrgas och omfattande bevakningsapparatur och på mindre än ett dygn hade man vänt det otäcka skeendet.

Det är konstigt, men den upplevelsen är något jag ändå inte skulle vilja vara utan. Först när jag förstod att jag kanske skulle förlora min lilla flicka så insåg jag att jag hade börjat älska henne. Genom att bara vara den lilla, behövande skrutten som hade landat i min famn så hade hon väckt de största av känslor.

Den allvarliga sjukdomen kom så hastigt. Därför är jag fortfarande oproportionerligt rädd när barnen blir sjuka. Jag är hela tiden och luskar och petar på dem för att hålla koll så att inget lömskt lurar i deras andning eller hostningar.