Det är så skönt att barnen är friska igen. Jag är en riktig hönsmamma som går på mentalt högvarv så fort någon av dem har lite feber eller andas lite hastigt. Jag är ofta uppe på nätterna och kollar så att de andas, så att inget lurt, hemskt har smugit sig på dem…

All oro beror på att vi var väldigt nära att förlora Snorpan när hon var 12 dagar gammal. Hon andades lite hastigt, men det var ingen som var särskilt upphetsad för det på neo. Dock tyckte doktor B att han kunde kolla henne lite extra efter som han ändå hade jour och var tillgänglig. För säkerhets skull skulle han göra en hjärt- och lungröntgen.

Vi gick ut på en promenad, min första efter förlossningen, men vi hann bara hundra meter. En sköterska ringde och sa att Snorpan var allvarligt sjuk och att vi var tvungna att komma tillbaka.

När doktor B stod lutad över Snorpan för att undersöka henne så hade hon plötsligt blivit blå om munnen. Hon andades ännu fortare, syresättningen sjönk och hjärtfrekvensen stegrades.

Där, med en av Sveriges främsta experter på hjärtproblematik hos nyfödda barn hängande över sig, var Snorpans hjärta nära att skena. Vi var nära att förlora vår lilla flicka.

Snorpan hamnade i respirator med syrgas och omfattande bevakningsapparatur och på mindre än ett dygn hade man vänt det otäcka skeendet.

Det är konstigt, men den upplevelsen är något jag ändå inte skulle vilja vara utan. Först när jag förstod att jag kanske skulle förlora min lilla flicka så insåg jag att jag hade börjat älska henne. Genom att bara vara den lilla, behövande skrutten som hade landat i min famn så hade hon väckt de största av känslor.

Den allvarliga sjukdomen kom så hastigt. Därför är jag fortfarande oproportionerligt rädd när barnen blir sjuka. Jag är hela tiden och luskar och petar på dem för att hålla koll så att inget lömskt lurar i deras andning eller hostningar.

 

Lena

3 december 2008 21:29

Jag förstår dig.
Vi var otroligt nära att mista Linnéa under två veckor och det var det värsta jag varit med om men ändå så kom man så nära henne och allt med DS försvann för mig.
Jag är fortfarande helt hispig när Linnéa blir sjuk och jag sover nästan alltid hos henne när hon har feber eller är ordentligt förkyld (hon hade lunginflammation när hon var i v 34 till v 36 och låg i respirator och orcilator).
Jag är inte lika hispig för Agnes när hon är sjuk konstigt nog.

http://tjejernatva.blogspot.com

 

Helena

3 december 2008 21:44

Usch, förstår dig så väl. Vilken läskig sak att ha varit med om.

Just det, stämmer med gemensamma bekanta. A går på det dagis där mina killar har gått på och A:s storebror gick på samma avdelning som min M. Mamma A har varit otroligt hjälpsam och kommit med en massa goda råd och tips redan när Lilla L låg i magen.

Vi hörs!

Kram H

http://lillaell.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Spiggen vet att jag är vansinnigt förtjust i practical jokes, det är ett intresse vi delar. Och idag fick jag ett nytt, hett tips som jag ska prova på måndag, av den lille kanaljen:   ”Mamma, om du tar på dig min hatt, då blir du så snygg, ...

Spiggen formligen suger i sig nyheter. Han är nyfiken på allt, frågar om allt, hittar på experiment och smakar på vuxenmat och framför allt smakar han på vuxna ord.     Nya älsklingsrätten är pilgrimsmusslor.     Och idag när vi rensade b...

I morse klev Snorpan fram till spegeln i hallen med ett stort pappersark och en tuschpenna i handen, varpå mamman förtjust utropar:   "Åh Snorpan, är du konstnär?!"   Snorpan:   "Näe, jag är snorig." ...

Jag borde ha fått föraningar redan när jag hämtade Spiggen på förskolan och det ramlade ut tre bruna kluttar ur hans ena byxben...   ...Men inte... Jag ropade högt när jag hjälpte honom hemma på toaletten och bruna klumpar i diverse storlekar flö...

Igår runt middagsbordet, ätandes pyttipanna frågade Snorpan:   ”Var är rödbetorna?” ”Det har vi inga, de är slut. Gillar du rödbetor?” ”Ja, och killar…”   Såklart. ...