”Ni kommer att upptäcka att hon är väldigt lik er.” 

Någon dag tidigare hade vi fått besked om att Snorpan hade Downs syndrom. Så sa doktor B att hon skulle bli lik oss. Vi kunde inte få ihop det då. Att ett barn som hade Downs syndrom också kunde vara lik sina föräldrar. Hon skulle alltså inte bara bli sådan.

I våra föreställningar där, då, för snart fem år sedan, var personer med Downs syndrom fortfarande en egen sorts människor. De hade alla samma karaktäristiska utseende och egenskaper. De var en egen sort som var lika bara varandra. Som jag var rädd att aldrig nå och förstå.

Så sa doktor B att hon kommer att bli väldigt lik oss. Vi kunde inte ta in det då, men han visste vad ny blivna föräldrar behövde höra och han visste vad han pratade om. Snorpan är väldigt lik mig.

Jag ser ofta mig själv som liten, rufsig, blond och lillgammal flicka i Snorpan. När resten av släkten anlände för julfirande hemma hos mormor och morfar så agerade Snorpan värdinna och gick runt och tog alla i hand. När det var dags att ta en slurk julmust vid middagen så var det hon som påminde om att man ska sjunga Hej tomtegubbar… innan man dricker. Tomten agerade hon vänligt överseende mot. Han kunde få hållas med sina lustigheter om han ville, men han skulle inte tror att han lurade Snorpan. Jag har heller aldrig trott på tomten. 

Det var inte heller morfar som var tomte i år, utan morbror J. Kul med omväxling tyckte Snorpan och strålade över skådespelet som gav så många paket.