Alla inlägg under januari 2009

Av snorpanspiggen - 28 januari 2009 20:37

 

Spiggen är en kille som gärna kelar och gosar. När inte Snorpan är sugen på att bli kramad, så har han har en mamma som gärna utnyttjar situationen och beter sig som en mysmaniac. Många gånger (för många?... ) har han fått veta att han är älskad.


När det är ”Fåret Shaun” på Bolibompa säger Spiggen:

”Kom mamma! Fåje shån! Mysa mej!”

Det blir ett skönt avbrott från alla vardagsplikter och jag är, sanningen att säga, bortskämd när det gäller mys.


Men igår tyckte Spiggen att det fick vara nog. När jag ville näsmysa och pussa honom så blev jag avvisad med fäktande armar och orden:

”Inte älska nu.”


En föraning om hur det är att ha en tonåring som slår sig fri från den stackars mamman som fortfarande vill hålla sin lille i famnen?


ANNONS

Ord

Av snorpanspiggen - 24 januari 2009 15:38

Pappa P hämtade barnen på dagis igår och småpratade med Spiggen och hans fröken M. Hon undrade om han skulle åka hem och ha fredagsmys, och det skulle han ju så han nickade förväntansfullt.”Vad vill du ha för fredagsmys då, Spiggen?” undrade M.Han funderade ett tag innan han svarade:

”Snorpan.” 


Snorpan å sin sida sätter samman nya ord när de som finns, inte passar henne.

Hon gillar salta pinnar och vi brukar äta dem som Lady och Lufsen äter spagetti. Det är kul och det Snorpan allra helst vill ha på sitt fredagsmys heter sedan igår "pusspinne".


Idag till frukost skalade jag en blodapelsin. Snorpan tycker att det är gott, men har svårt för dem för att de heter just blodapelsin.En liten bit av apelsinen sprack upp när jag skalade, och blottade ett, just det: alldeles blodrött fruktkött.

Smultronapelsin” sa Snorpan med ett stort leende.

Vad ska man säga? Ett smart sätt att komma runt det obehagliga, och vi kommer förmodligen att äta många fler smultronapelsiner än blodapelsiner i vår familj framöver…

ANNONS
Av snorpanspiggen - 22 januari 2009 20:47


Besöket på Snorpans förskola idag blev en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Jag och Pappa P har alltid haft svårt för att få till enskilda träningsstunder med Snorpan. Inte för att tiden inte finns, utan helt enkelt för att det har känts tungt, vi har upplevt ett mentalt motstånd i oss själva. När vi har tvingat fram strukturerade träningsstunder så har vi smittat Snorpan med vår brist på inspiration.

  

Vår modell har istället blivit att försöka fånga så många tillfällen som möjligt i vardagen där vi kan ha ett medvetet, pedagogiskt förhållningssätt till Snorpan. Vi låter henne träna på att använda fullständiga meningar när vi sitter och äter och hon får hjälpa till att avsluta meningar när vi läser sagor. När Snorpan målar ”ben” vilken hände igår så guidar vi henne att berätta vems eller vad för sorts ben det är. Hur många ben och hur många långa och korta och hur många av varje färg. Snorpan får med hjälp av bilder i sin dagbok träna på att beskriva och minnas sin dag och bokstäver och siffror frossar vi i framför kylskåpet. Det här verkar säkert inte märkvärdigt alls, och det är just det som är grejen.

  

Specialpedagogen C tror att vårt sätt att stärka Snorpan i hennes utveckling duger och verkar. Det är skönt, att det vi känner fungerar ända in ifrån hjärtat, har fått en bekräftelse.


Jag avslutar dagen med en söt situation som Snorpans resurs G berättade om:

Snorpans lilla kompis C på Ekorren var på långsemester över jul och när de sågs igen efter jullovet så kastade de sig i varandras armar. C sa: ”Snorpan, du är min allra bästa vän!”.

  

Det känns inte så självklart att det kommer att bli enkelt, det där med vänner, i Snorpans liv, men jag tänker mig att även om man växer ifrån varandra i utvecklingsnivå, så behöver inte ”tyckaomet” ta slut. En varm känsla för en annan människa behöver inte vara känslig för ålder.

  

Att vara känd och sedd av många tror jag kommer att bli viktigt för Snorpans och hela vår familjs trygghet framöver. Ett löst, mjukt nätverk av varma, närvarande individer tror jag kan kompensera den eventuella bristen på en vanlig, traditionell ”bästisrelation”. Än så länge vet jag att Snorpan inte känner sig utanför och att hon är trygg, sedd och omtyckt. Det finns dessutom någon som tycker extra mycket om henne. Det räcker gott för mammahjärtat just nu.

 

Av snorpanspiggen - 21 januari 2009 17:04

Många är nog de föräldrar som ibland får dåligt samvete över att barnen sitter för mycket framför TV:n. Vi är inga undantag, men Snorpans vilja att se samma film flera dagar i rad är inte alltid så dum. Igår började hon prata (på felfri Sollentuna-dialekt) om att hon ville ha ”färsk mango”. Matvraket Barbastark var inspiratören i det här fallet.

  

Snorpan vet vad mango är, men vi hade ingen sådan igår. Som tur var så gick det lika bra med grovtärnade tomater, bara vi kallade dem för färsk mango…


Imorgon kommer Snorpans specialpedagog C till förskolan. C är en sådan där person som har det i sig, det där med att säga rätt saker. Hon får mig att växa som förälder utan att vara ett dugg inställsam. En åtråvärd egenskap som jag ofta undrar över. De som har den, var kommer den ifrån? Kan man lära sig?
Av snorpanspiggen - 16 januari 2009 23:58

Någonting gör mig extra gråtmild just nu. Jag kan inte krama barnen nog, måste pussa på dem och hålla om dem hela tiden. Någonting säger mig att det är en känslig period för dem, eller är det bara för mig? De håller på att bli stora, det som jag har längtat efter, de kommer snart inte att vara småbarn längre.


Innerst inne vill jag inte att de ska bli stora, inte nu. Jag vill att de ska vara mina små, mjuka, oförställda barn. Jag vill att Spiggen ska fortsätta hoppa upp i soffan och säga:

”Kom! Mysa mej!”

Jag vill att Snorpan ska fortsätta knö sig intill, lägga armen om mitt lår och säga:

”Hålla om!”

när vi går över dagis gård på morgnarna.


Än så länge är de små. Än så länge behöver de mig, guskelov. Jag vill inte vakna en morgon och tafatt ropa:

”Men jag då?”

Av snorpanspiggen - 7 januari 2009 23:17


Jag borde sammanfatta 2008, skriva något klokt och givande här, men en gnutta skrivkramp har lägrat mig. På något mystiskt, sentimentalt sätt så vill jag ge er som hälsar på här, några varma ord att bära som en mjuk och varm luva över hjärnbarken. Det känns bara så ansvarsfullt…

  

Om jag ändå ska sammanfatta, kort, vad det har givit mig att få Snorpan till dotter, att få ett barn som så totalt skiljer sig ifrån vad jag hade önskat mig, men ändå är precis det barnet, så blir det så här:


Den dag i mitt liv som jag har upplevt mest ångestförlamande, var den dagen då Snorpan delgavs misstanke om Downs syndrom. Dagarna som följde var svåra. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad på djupet igen. Det första året var som att leva i en studsboll – tvära kast mellan himmel och golv, men jag vill inte vara utan en enda av de erfarenheterna. Jag har lärt mig att jag klarar större utmaningar än jag hade anat. Jag har lärt mig att det vassaste mörker kan öppna mig för nya möjligheter. Ur mitt mörker växer mitt mod. Från mitt mörker kan jag hoppa högt. 


På det vardagliga planet har den senaste veckan varit så lugn, så lugn. Alla har varit friska och alla har sovit gott om nätterna. Ett bedrägligt lugn misstänker jag. Får det vara så här lättflytande i en småbarnsfamiljs tillvaro? Imorgon börjar barnen på dagis igen och då kommer det säkert lite spännande bacillusker och gäckar oss.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se