Besöket på Snorpans förskola idag blev en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Jag och Pappa P har alltid haft svårt för att få till enskilda träningsstunder med Snorpan. Inte för att tiden inte finns, utan helt enkelt för att det har känts tungt, vi har upplevt ett mentalt motstånd i oss själva. När vi har tvingat fram strukturerade träningsstunder så har vi smittat Snorpan med vår brist på inspiration.

Vår modell har istället blivit att försöka fånga så många tillfällen som möjligt i vardagen där vi kan ha ett medvetet, pedagogiskt förhållningssätt till Snorpan. Vi låter henne träna på att använda fullständiga meningar när vi sitter och äter och hon får hjälpa till att avsluta meningar när vi läser sagor. När Snorpan målar ”ben” vilken hände igår så guidar vi henne att berätta vems eller vad för sorts ben det är. Hur många ben och hur många långa och korta och hur många av varje färg. Snorpan får med hjälp av bilder i sin dagbok träna på att beskriva och minnas sin dag och bokstäver och siffror frossar vi i framför kylskåpet. Det här verkar säkert inte märkvärdigt alls, och det är just det som är grejen.

Specialpedagogen C tror att vårt sätt att stärka Snorpan i hennes utveckling duger och verkar. Det är skönt, att det vi känner fungerar ända in ifrån hjärtat, har fått en bekräftelse.

Snorpans lilla kompis C på Ekorren var på långsemester över jul och när de sågs igen efter jullovet så kastade de sig i varandras armar. C sa: ”Snorpan, du är min allra bästa vän!”.

Det känns inte så självklart att det kommer att bli enkelt, det där med vänner, i Snorpans liv, men jag tänker mig att även om man växer ifrån varandra i utvecklingsnivå, så behöver inte ”tyckaomet” ta slut. En varm känsla för en annan människa behöver inte vara känslig för ålder.

Att vara känd och sedd av många tror jag kommer att bli viktigt för Snorpans och hela vår familjs trygghet framöver. Ett löst, mjukt nätverk av varma, närvarande individer tror jag kan kompensera den eventuella bristen på en vanlig, traditionell ”bästisrelation”. Än så länge vet jag att Snorpan inte känner sig utanför och att hon är trygg, sedd och omtyckt. Det finns dessutom någon som tycker extra mycket om henne. Det räcker gott för mammahjärtat just nu.