Igår hade Spiggen sitt treårskalas för några dagiskompisar och grannbarnen. Det hela förlöpte helt konfliktfritt och alla hade roligt.

  

När alla barn hade åkte hem och vi landade en stund i soffan så dök plötsligt minnet av ett ögonblick från Snorpans första levnadstid upp: De sekunder då vi fick beskedet om att hon nog hade Downs syndrom. Jag mindes, liksom utifrån, hur jag mådde då. Vad jag tänkte och kände och hur det var som om all stabilitet i livet rycktes undan.

  

När jag satt där i soffan och mindes, så växlade jag åter över till tiden nu. Hur härligt Spiggens kalas hade varit. Hur Snorpan var helt på det klara med att det var Spiggens kalas, att det bara var Spiggen som fick paket och att det var för att han snart fyller 3 år.

Kontrastfyllda tankar. Först ett litet knyte som jag inte vågade tro att jag någonsin skulle nå och få kontakt med, som jag tvivlade på att jag skulle kunna älska. Sedan den djupt älskade, omtänksamma och förståndiga storasystern som deltar precis som de andra gästerna på sin lillebrors kalas. Och det är samma flicka i båda tankarna. Tänk att relationen till ett barn kan rymma så mycket.