...och det är jag som ska skriva den. Om hur det var när Snorpan föddes till oss och om hur livet har snirklat sig fram sedan dess. Ett litet utdrag kommer här:

Vi ville leva i sanning med känslorna synliga som i en skål, beredda på att de skulle göra ont att se: Sorgen. Sorgen över att hon alltid skulle vara annorlunda, över att vi trodde att vi var tvungna att bli duktiga, att vi trodde att vi skulle bli ensamma. Ångest över att vi inte visste någonting, men trodde att allt skulle bli en kamp, på insidan och med telefonluren i handen. Ledsnaden över att vi inte ville ha det så. Frustrationen över att vi satt fast, hårt inklämda i ett handikapphörn och aldrig någonsin skulle komma loss.

Sorg, ångest, ledsnad och frustration kom, snarare än vi kunde ana, att blandas med sötman av ömhet, föräldrakärlek och andras omtanke och tro på oss. Inte minst fascinationen över Snorpans sätt att tillsynes se sig som självklart älskad i vår famn.