Det är nog nästan ett under att vi förstå varandra i vår familj.

Vi har Snorpan som kan väldigt långa, stiliga ord, men inte vill sätta in dem i meningar. Hon talar telegramspråk helt enkelt.

Så kommer Spiggen som är en hejare på många och långa meningar fyllda med halva ord.

Mamma L, det är jag det, kan både långa, stiliga ord och bilda enormt omfångsrika meningar. Jag döljer effektivt det viktiga i massor av lullull.

Sist, men inte minst, Pappa P. Han är en sparsmakad talare och den som utöver kommunikationen med barnen, dessutom ska tolka mig. Han börjar förstå att ”Taleggio är gott!” inte är en direkt uppmaning att springa och handla. Han har svårare att förstå att ”Vi måste ta tag i blablabla!” verkligen är en uppmaning att ta befälet över just det måstet.

Som bekant, så består kommunikation av så mycket mer än talade ord. Tur för oss!