För att underlätta för barnen att bryta lekaktiviteter de är mitt inne i, så använder vi oss av något så enkelt som att räkna till tre. På så sätt hinner barnen ställa om mentalt och risken för sura miner minskar:

    ”Nu är det dags att säga hej då till Byggare Bob! Ett två tre:…”   

Oftast kommer det ett unisont och glatt

    ”Hej då Byggare Bob!”   

från barnen. 

Stolt och förvånad blev jag för ett tag sedan när Snorpan satte hakan i vädret och sa

    ”Fem!”

när jag precis hade räknat till tre.

     ”Räkna fem!”

Hon har förstått att hon kan förhala det hela genom att räkna längre än till tre och hon vet att fem är mera än tre. Begreppsbildning i praktiken.

Snorpan gillar mat och äter nästan allt. En tacksam unge vid matbordet. Så fort hon började teckna började hon också prata mat. Hon kunde sitta mellan oss i sängen tidigt på morgnarna och göra tecknen för olika maträtter, det har hon fortsatt med sedan hon började prata allt mer: söttbulla, tatismos, kojv, kessup.

Snorpan med lysande ögon idag vid frukosten:

  ”Julmat!”

Jag undrade förstås om det verkligen var julmat hon satt och tänkte på, och det var det: 

  ”Julmat på dagis!”

Jaha och vad kunde det vara då ?...  

  ”Söttbulla, tatis, kojv, jans fisk (=orange fisk = lax)!”

Vad var det, förutom att matdrömmar ligger i släkten, som gav henne tanken på julmat? Jag bara undrar.

Snorpans badgrupp är slut för den här terminen. Aldrig är hon så bångstyrig som just i vattnet. Hon förvandlas från en typiskt tjejig tjej som leker relationslekar och sjunger söta sånger till en bullrig, urstark och mycket bestämd dam.

Hon knuffar alltid i mig, det första hon gör, varje gång och det är helt ok. Men när hon sedan oavlåtligen häver sig över bassängkanten och klättrar upp bara för att sedan få kasta sig i igen då blir jag lite trött. Hon skulle ju kunna träna lite på att simma ”bröstsim” på groddynan (liten flytplatta i form av groda), simma ryggsim eller på att doppa huvudet med stängd mun…

…men nej, Snorpan vill bara hoppa, sedan hosta upp enorma mängder vatten, klättra upp och hoppa igen.

Men så hände något. Ibland blir man förvånad. Plötsligt, under sista badtillfället, simmade Snorpan flera längder bröstsim på groddynan och hade förstått det där med benspark. Överraskande, strax därefter, knep hon ihop munnen till ett streck och drog ner ansiktet under vattnet ända upp till ögonen.

Det jag tjatat mig blå om, helt förgäves, i åtta veckor satt som en smäck den nionde. På köpet har Snorpan, genom sin egen envishet och sitt klättrande, blivit väldigt mycket starkare. Det har Spiggen fått erfara.

Det är inte allt för länge sedan jag skrev här att Spiggen och Snorpan var så jämspelta att det kändes som att ha tvillingar. Det var en härlig tid som jag hade så många funderingar inför… Skulle jag ens märka när det inträffade? 

Jo, jag märkte och njöt. Att ha två barn som ville ungefär samma sak och som klarade vardagsaktiviteter ungefär lika bra var praktiskt och de lekte väldigt bra tillsammans. 

Sedan dess har Spiggen utvecklats i ett rasande tempo. Han pratar och kommunicerar nästan oavbrutet och är duktig på att formulera fullständiga meningar. Snabb är han också, och det sätter oss i en lite knivig sits när det gäller att stimulera Snorpans tal. Spiggen vill gärna vara duktig och berättar stolt det vi vill locka henne att säga. 

Tur är att vi har C, Snorpans specialpedagog. C säger att Spiggen också måste få vara lite duktig. Så klart har hon rätt! Kanske kan vi bida vår tid och låta Spiggen vara duktig och ”hjälpa” Snorpan under en period. Låta honom be om mer ketchup i hennes ställe, låta honom berätta att ”Mamma, Snorpan vill måla!”.  

Snorpan och Spiggen leker fortfarande lika bra tillsammans och vi upplever inte att Spiggen är mer dominant, dem två emellan, än han varit tidigare. Förhoppningsvis kan hans pratglädje smitta av sig på hennes tal på ett annat sätt än mina och Pappa P:s pedagogiska förehavanden. 

Spiggen är, förstås, i mina ögon, alldeles charmerande, men jag är inte odelat förtjust i hans humör och allt han säger. Idag fångade han badrumsdörren precis innan jag han få igen den. Han stack in näsan, blängde på mig och sa: ”Du är inte snygg!”. Vad svarar man på det?

Det finns en metod för att stimulera barns språkutveckling som kallas ”kommunicerande samspel”. En viktig del i den metoden handlar om hur man samspelar i samtal och lek med sitt barn. Ett ömsesidigt sätt att umgås där barnets lust att kommunicera blir en viktig drivkraft. I ömsesidigheten är det uteslutet att den ena parten hela tiden f ö r h ö r den andra. 

Jag har väldigt lätt för att ställa frågor till mina barn när vi pratar om vardagsföreteelser, och den som hela tiden får frågor kan lätt känna krav på sig att prestera svar. Det uppmuntrar inte lusten att kommunicera, för självklart är det inte roligt att hela tiden svara på frågor där både den vuxne och barnet vet att barnet kan svaren på frågorna.

Så mycket mer inspirerande för barnet att få kommunicera på samma nivå som föräldern om det som händer i vardagen. Det förutsätter att föräldern hittar barnets nivå.

Just nu kan man säga att jag får igen för mina synder. Spiggen ställer enorma mängder frågor av typen ”Vad är det för färg?”, ”Vad säger fåret?” till mig varje dag. Jag tycker att det är tröttsamt, men det är s å  n y t t i g t  för mig att få känna på hur det känns. Det sporrar mig att samspela mer ömsesidigt och jämställt med mina barn i vår vardagskommunikation.

Mängder av matnyttiga tips finns hos Äppelklyftig.