Vår hjärna är fantastisk på att skriva om våra liv i efterhand. Den hjälper, i alla fall mig, att leva mer till freds med mina minnen. När jag var inne på Facebook idag för att kolla av hur vänner och bekanta har det så var det en statusrad som särskilt talade till mig, en gammal skrivarkompis som skrev att hon…:

…är glad för hjärnans förmåga att sortera bort det dåliga...

För snart fem år sedan, när Snorpan var några månader gammal, var vi bjudna på ett fantastiskt bröllop på Edsbacka Krog. När jag tänker tillbaka så minns jag allra mest den underbara maten, härligt pladdrig gemenskap och glädjen i att få visa upp vår dotter för våra vänner.

Det var en annan, nästan jämnårig bebis med på bröllopet och jag minns ivriga, småbarnsföräldersamtal i samförstånd. Jag minns det som att allt kändes väldigt vanligt.   

Maten ja, den var extraordinär och minnet säger mig att jag njöt av varje tugga. Samtidigt vet jag att jag en ganska stor del av middagen satt nere i källaren och ammade, men det är inte den missade kalvinnerfilén (förlåt M och J om jag minns fel gällande ”köttbiten”) som slår an tonen för minnet.  

Kanske var det så att den kvällen var ett uppsluppet och uppfriskande avbrott i vår nya, inte odelat positiva livssituation eller så har hjärnan dragit ett varmt filter över alltsammans. Filter eller inte, ljuva försommarminnen kan jag inte få för många av, så jag fortsätter att minnas mitt liv som jag minns det.