De senaste månaderna har varit intensiva. Som för alla småbarnsfamiljer. Många stunder har jag känt mig rik och priviligerad över all kärlek och alla erfarenheter livet fört med sig. Lika ofta stressad över att tillvaron inte rymmer allt jag vill hinna göra.

Mina tankar har av och till snurrat framåt i tiden, fram till Snorpans skolstart. Det börjar bli dags att planera för den och att ta ett antal nya kontakter för att allt ska gå bra. Det är mer än ett år kvar, men det är mycket som måste klaffa, så vi borde sätta skolbollen i rullning.

Jag erkänner att det har känts lite tungt. Det hade varit enklare om Snorpan hade varit ett vanligt barn. Det är sällan jag tänker så, men den här våren har det hänt att jag har funderat och önskat mig att slippa det extra arbete det innebär att röja väg för Snorpans framtid.

Merarbete eller inte, just idag har jag drabbats av en intensiv, skön tacksamhet över att Snorpan är precis den lilla människa hon är. Jag känner så starkt att jag inte vill ha henne på något annat sätt än sådan hon är. Det är märkligt hur hon som är källan till de extra göromålen också är den som genererar inspiration och kraft att orka lite till.

Merarbetet – ja det är helt enkelt bara att göra det.