Snorpan har hunnit med två dagar på Upptäckarna.

Det märks att hon känner sig stor och stolt. Hon slänger med håret och sätter näsan i vädret. Viljestark men på väldigt gott humör. Hon har berättat själv om vad hon har gjort på dagarna:

Igår hade hon bajsat på toaletten och idag har hon byggt en gajaff (giraff). När jag tänker på att hon verkligen lyckas uttrycka något, som hon själv vill betona, ur sin vardag, så svindlar det för mig. Inspirationen att fortsätta träna på samtal, samtal och åter samtal får en rejäl skjuts.

Det är fler barn per pedagog än på Snorpans tidigare avdelning, och en av mina farhågor har varit att hon ska få för mycket hjälp pga. tidsbrist. Hittills har det varit precis tvärt om. En påtaglig skillnad redan efter två dagar är att Snorpan kämpar på bättre än någonsin med att klä på sig själv och med att skära sin egen mat.

En helt annan sak. Jag har inte gråtit så mycket på länge, som just ikväll. Dokumentären Martina och jag gjorde mig lycklig. Den skildrar en möjlig framtid för Snorpan. Ett porträtt med ljus, humor, glädje och sorg, helt osentimentalt. Mycket väl värt att se för precis vem som helst som är intresserad av människor, men skynda! Länken finns bara kvar till 19/8.

Så en sommarbild på Snorpan, mormor och Spiggen: