Igår hade jag ett kort, men väldigt trevligt samtal på förskolan med en av de nya barnens pappa. Ett vardagligt samtal, ett sådant som jag för fem år sedan inte trodde att jag någonsin skulle få uppleva: Pappan såg det som självklart att Snorpan och hans lilla K kunde bli klasskamrater framöver.

Nästan varje gång jag har ett framtidssamtal med en annan förälder, förundras jag över hur ingen verkar vara rädd för att prata med mig. Ingen verkar vara rädd för att säga fel saker.  

Jag hade nog förväntat mig att ganska många skulle undvika att prata framtid med mig av rädsla för att säga något olämpligt. Istället möter jag mängder av modiga, nyfikna människor som inte darrar ens med blicken när de ser att Snorpan har Downs syndrom. Människor som gör mig glada!