Helena

26 augusti 2009 21:36

Åh, det låter härligt. Men jag tror det har mycket att göra med vad du själv sänder ut för signaler. Är du trygg i situationen så märker andra det. Jag har själv bra och mindre bra dagar fortfarande kring Lilla L:s diagnos. Och jag märker såväl hur bemötandet från andra styrs helt av hur jag själv känner mig och vad jag utstrålar just den dagen. Vissa dagar känns hennes diagnos inte som något problem alls och vissa dagar leder den till oro. Förstår du vad jag menar?

Kram Helena

Mamma L

26 augusti 2009 22:02

Det ligger nog en hel del i det du skriver. Lilla L är ju så liten ännu och tänker jag tillbaka på när Snorpan var runt ett år så minns jag det som att jag verkligen fick ladda mentalt varje gång vi gick till tex öppna förskolan eller babysång. Som tur är fick jag alltid (vad jag minns) positiv och lagom nyfiken respons som förstås sporrade mig att släppa allt mer på spänning och kontroll. Första året med Snorpan var en berg- och dalbana för mig känslomässigt också. Knasigt nog så vågade jag inte tro att det var äkta och på riktigt när jag var glad. Numera, trots eller tackvare DS, så är jag en gladare människa än jag någonsin har varit tidigare. Jag har alltid varit en liten dysterkvist, så det tycker jag verkligen är rätt konstigt. Just nu förtränger jag att vi borde ta tag i skolstarten ordentligt och sådana där administrativa grejer är det enda kvarvarande tunga med DS för mig nu.

Kram Linda

Grodansmamma

26 augusti 2009 22:46

Vilket fint omslag Åsas doktorsavhandling har!

Honungspojkens mamma

27 augusti 2009 00:26

Hej! Jag har suttit och läst och läst om lilla Snorpan som är så söt! Vad underbart med bra och naturliga möten med andra föräldrar. Det gör så mycket, hur man blir bemött av omgivningen.

Och vad otroligt fint du skriver! Jag blev väldigt berörd av DN-artikeln... Nu har jag inte läst hela din blogg, (så du kanske har skrivit om det) men jag blev lite nyfiken på hur det går att skriva din bok..?

Kram

caroline

27 augusti 2009 09:20

härligt att läsa om sådana bemötande. det låter betryggande inför framtiden, hoppas vi får känna likadant då det är den stunden man funderar mest på. trevligt med ännu en smålänning, kanske våra vägar korsars någon gång, om inte annat med lite planering :)
ha det bäst!
kram carro från vardagspussel

Mamma L

27 augusti 2009 10:57

Grodansmamma: Pappa P fick äran att formge omslaget till Åsas avhandling. Ska ni månne på disputationsmiddagen nästa lördag? Kanske vi ses?

När det gäller "min bok" så går jag som katten kring het gröt. Det är många beslut om hur jag ska skriva som jag inte har fattat än, ändå vet jag att det bara är jag som kan göra det. Jag är nog rädd både för att lyckas och att misslyckas ... i alla fall så har jag precis i dagarna påbörjat en 50% distanskurs som heter "Skriv klar din roman". Lite deadlines kanske gör susen.

Kram