Att lyssna till Åsas disputation om Downs syndrom var väldigt speciellt, inte bara enkelt. Jag hade laddat för kvällens fest på Snerikes nation och var oförberedd på att jag skulle bli känslomässigt berörd under föreläsningen..

När Åsa redogjorde för Halls kriterier, som är en lista över tecken på Downs syndrom, kastades jag en kort stund tillbaka till de två dygnen då vi visste om misstanken om att Snorpan hade Downs syndrom, men innan vi hade fått ett säkert besked.

Jag satt med Snorpan i famnen och synade henne om och om igen. Letade efter tecken, ungefär som när man plockar kronblad från en blomma; Downs syndrom – inte Downs syndrom – Downs syndrom? Älskar – älskar inte?

En av mina stora frågor då var förstås om Snorpan hade Downs syndrom eller inte. Det ville jag verkligen inte. Utöver det så undrade jag om jag skulle kunna älska henne, om jag skulle stå ut med att ha ett barn som alltid utmärker sig.

Nu vet jag. Hon har Downs syndrom och redan när hon var mycket liten drämde kärleken till mig med full kraft. Tackvare alla sköna människor som finns både nära oss och i vår periferi så går det också att stå ut och inte bara det, känna det som ett privilegium att ha ett barn som inte är som alla andra.

Tack Åsa för att du brinner för att förbättra vård och behandling för Snorpan och hennes kompisar.