De senaste veckorna, sedan Snorpan var hemma och var sjuk faktiskt, så har hon och Spiggen lekt så bra tillsammans. De busar och kittlas och turas om att vara hund och mamma och bebis och det håller i sig länge. Alldeles utmärkt för mig som är en mamma som vill lägga tid på maten. Det bästa av allt är det som händer när leken blir för vild och någon av dem till slut ofrånkomligen blir ledsen:

De har båda lärt sig att använda ordet ”Förlåt”.

Det är konstigt och fint att det nu, nästan ett halvår efter att Spiggen drog ifrån Snorpan ordentligt i utveckling, kommer en period där de är så samspelta igen.

På måndag kommer Snorpans kompis M hem till oss och leker. M har också Downs syndrom.

När jag berättade om det för Snorpan och Spiggen så utspelade sig följande dialog mellan Spiggen och mig:

S: B och O och K har också Downs syndrom.

M: Njae, det har jag inte sett att dom har…”

S: Jo, det har dom, du får titta en gång till, mamma.”

B och O och K är pedagogerna på Spiggens förskoleavdelning … han tycker mycket om dem och tillskriver dem alltså det mest prestigefyllda som finns, nämligen Downs syndrom.

Hm, det börjar nog bli dags att förklara för Spiggen att det inte är finare att ha Downs än att inte ha det.

Spiggen och Snorpan i lillkusinens babygym:

Nu har den kommit! ICA:s nya reklam film.

http://www.youtube.com/watch?v=85i2--m3g9Q

Vad jag förstår så har reaktionerna varit väldigt blandande, även bland föräldrar till barn med Downs syndrom.

Själv hajjade jag till och undrade "Vad ska det bli av det här?" men tycker att

filmen är bra. Om den inte väckte reaktioner så vore den inte bra.

Filmen illustrerar en helt realistisk reaktion och ställer människors fördomar i ljuset. Och ska vi komma till rätta med attityder och fördomar så måste vi erkänna att fördomarna finns och visa upp dem, precis såhär. Det är ju inte Jerry med Downs syndrom som gör bort sig utan Stig, Ulf & co.

För mig är det svårt att se att det kan bli fel att visa upp deras reaktion för det är ju så det är. Vill vi inte se verkligheten så kan vi inte förändra den.

Filmen ingår i en ny satsning från ICA. Leta gärna upp foldern "Vi kan mer än du tror. Att bli sedd, hörd och tagen i anspråk" i din butik.

Mamma L la armarna om halsen på Pappa P och pussade honom på munnen.

 Spiggens kommentar:

-  Mamma vad  g ö r  du med pappa? Det är min pappa.

Pappa P kommer hem från jobbet. Spiggen tränger sig in emellan honom och Mamma L:

-  Jag vill ha pussarrr och krrrramarr. Massa pussarrrr ... (smack, smack, smack) … den var jättegod. Nu får du pussa mamma.

Av en händelse hittade jag den här länken:  http://svt.se/2.102197/1.1716217/   

En dokumentärfilm om 16 utvecklingsstörda som lämnade sina dagcentra och började jobba som skådespelare och teateraarbetare på  Ållateatern i Sundsvall. Sänds ikväll, söndag, kl. 20:00 på SVT2.

• Ännu ett exempel på att livet inte är tömt på möjligheter bara för att man har en utvecklingsstörning.
• Ännu ett exempel där jag får beundra personer med utvecklingsstörning som vågar sånt som jag inte vågar.
• Ännu ett exempel som stärker min förvissning om att Snorpans framtid är ljus.

Repris: SVT1 Måndag 12 okt kl 04.00,  SVT2 Torsdag 15 okt kl 15.10  och  SVT2 Lördag 17 okt kl 12.00

Jag går en studiecirkel för att rusta mig inför Snorpans skolstart. En av kamraterna där är, tillsammans med sin familj, föremål för en timmas radiodokumentär på radio P4 imorgon.

Alltså, imorgon kl. 22:05 kommer jag att bänka mig framför en radio.

Läs mer på: http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=3106797

Kanske är alla 3,5-åringar lika knasiga som min, fast jag bara inte har förstått det tidigare. Kanske för att Snorpan inte är riktigt lika knasig som andra barn.

Jag måste bara få dela med mig av några Spiggencitat:

Ropade igår från hallen (en stökig plats…):

S: Mamma det är alldeles underbart här!

M: Åh, vad härligt, vad är det som är så underbart?

S: Det är guld!

M: Jaha.

S: Jag har hittat en skatt här!

Idag till sin storasyster (båda hemma, för Snorpan är sjuk):

S: Åh, vilken härlig dag, Snorpan!

Man kan ju alltid hoppas att den positiva tonen håller i sig in i 17-årsåldern.

Hur det än är så är man lite i händerna på andra människor när man har ett barn med funktionsnedsättning. Vi har haft en enorm tur hittills. Alla personer som har en viktig roll runt Snorpan har varit och är fantastiska: Engagerade, intresserade och lyhörda.

För en tid sedan skickade jag ett mejl till studierektorn på skolan där vi tänker oss att Snorpan ska börja på sexårsverksamheten nästa höst. Det kom inget omedelbart svar och senast idag, i bilen, på väg till jobbet satt jag och tyckte att det kändes konstigt, att han inte hade svarat alls.

Så, alldeles nyss – jag hade hunnit hem och lösa av Pappa P för Snorpan är hemma med förkylning – så ringde han, studierektorn, och lät så genuint trevlig och välvillig. Vi blev inbjudna till ett möte där han och personalen vill berätta om skolans tidigare erfarenheter av inkludering av elever med funktionsnedsättningar.

Som den  känsliga själ jag är kunde jag inte hindra att det steg en tår i ögonvrån och jag tänkte:

”Yes! Ytterligare en bra person att knyta till Snorpans nätverk.”

Känslan inför Snorpans framtid är just nu: Ljus! Det finns bara möjligheter.

Så, färska för dagen: Barnens bilder från höstens förskolefotografering: