Kanske är alla 3,5-åringar lika knasiga som min, fast jag bara inte har förstått det tidigare. Kanske för att Snorpan inte är riktigt lika knasig som andra barn.

Jag måste bara få dela med mig av några Spiggencitat:

Ropade igår från hallen (en stökig plats…):

S: Mamma det är alldeles underbart här!

M: Åh, vad härligt, vad är det som är så underbart?

S: Det är guld!

M: Jaha.

S: Jag har hittat en skatt här!

Idag till sin storasyster (båda hemma, för Snorpan är sjuk):

S: Åh, vilken härlig dag, Snorpan!

Man kan ju alltid hoppas att den positiva tonen håller i sig in i 17-årsåldern.

Hur det än är så är man lite i händerna på andra människor när man har ett barn med funktionsnedsättning. Vi har haft en enorm tur hittills. Alla personer som har en viktig roll runt Snorpan har varit och är fantastiska: Engagerade, intresserade och lyhörda.

För en tid sedan skickade jag ett mejl till studierektorn på skolan där vi tänker oss att Snorpan ska börja på sexårsverksamheten nästa höst. Det kom inget omedelbart svar och senast idag, i bilen, på väg till jobbet satt jag och tyckte att det kändes konstigt, att han inte hade svarat alls.

Så, alldeles nyss – jag hade hunnit hem och lösa av Pappa P för Snorpan är hemma med förkylning – så ringde han, studierektorn, och lät så genuint trevlig och välvillig. Vi blev inbjudna till ett möte där han och personalen vill berätta om skolans tidigare erfarenheter av inkludering av elever med funktionsnedsättningar.

Som den  känsliga själ jag är kunde jag inte hindra att det steg en tår i ögonvrån och jag tänkte:

”Yes! Ytterligare en bra person att knyta till Snorpans nätverk.”

Känslan inför Snorpans framtid är just nu: Ljus! Det finns bara möjligheter.

Så, färska för dagen: Barnens bilder från höstens förskolefotografering: