Snorpans resursperson på förskolan har haft semester i en vecka. Även en annan ordinarie pedagog var frånvarande och bara en av dem ersattes.

Det resulterade i att Snorpan hade blöja en större del av dagen än hon brukar ha och i att hon inte fick någon individuell träning. Det kan man ha synpunkter på som förälder, men Snorpan har det mycket bra på förskolan, är väldigt trygg och hennes behov tillgodoses i väldigt hög grad så vi valde att bara låta veckan gå.

Och Snorpan upphör aldrig att förvåna oss. Det som hände den veckan då hon fick mindre stöd än vanligt, var att hon själv tog ett steg framåt i sin utveckling. Hon tog påtagligt mer ansvar för att komma med i gemenskapen med de andra barnen och hon var mer frimodig i sitt tal än tidigare.

Ibland tror jag det är bra att ha is i magen och se avvaktande på hur olika situationer utvecklas, att inte alltid vara så snabb med att sätta ner foten. Veckan utan resursperson var helt klart positivt utvecklande för Snorpan.

Den här veckan har vi tagit två nya, viktiga kontakter. Vi har träffat chefen för Elevstödsenheten och rektor, studierektor och elevassistent på skolan där vi tänker oss att Snorpan ska gå, kanske redan från nästa höst.

Jag har känt ett massivt, mentalt motstånd mot att påbörja förberedelserna inför skolstarten, men som så många gånger förut så var oron obefogad även den här gången.

Vi har mött en positiv och nyfiken syn på Snorpan och en attityd helt utan försvar och prestige gentemot oss som föräldrar. Jag och Pappa P känner oss stärkta i att fortsätta enligt ”Plan A”: Montessorispåret på den allra närmaste skolan.

En anspänning har släppt efter de båda lyckade mötena och det var en trött men mycket nöjd Mamma L som kom hem till man och barn ikväll och det kan inte bli bättre än när Snorpan ger en kram och säger:

”Jag älskar dig också mamma.”

Jag nyper mig i armen.

Snorpan har ett stort ordförråd men oftast använder hon så få ord som möjligt för att göra sig förstådd. Så har det varit väldigt länge.

Vi har med hjälp av tecken uppmuntrat och påmint henne för att få till hela satser, t.ex ”Jag vill ha ketchup.” i stället för bara ”Ketchup!” och nu upplever jag att det har lossnat påtagligt. Det har blivit naturligt för henne att använda mer fullständiga satser.

Den största belöningen i detta är Snorpans egen stolthet. Hon njuter av att samtala just nu och kanske är det det som gör att hon och Spiggen leker så bra ihop igen.