Den här veckan har vi tagit två nya, viktiga kontakter. Vi har träffat chefen för Elevstödsenheten och rektor, studierektor och elevassistent på skolan där vi tänker oss att Snorpan ska gå, kanske redan från nästa höst.

Jag har känt ett massivt, mentalt motstånd mot att påbörja förberedelserna inför skolstarten, men som så många gånger förut så var oron obefogad även den här gången.

Vi har mött en positiv och nyfiken syn på Snorpan och en attityd helt utan försvar och prestige gentemot oss som föräldrar. Jag och Pappa P känner oss stärkta i att fortsätta enligt ”Plan A”: Montessorispåret på den allra närmaste skolan.

En anspänning har släppt efter de båda lyckade mötena och det var en trött men mycket nöjd Mamma L som kom hem till man och barn ikväll och det kan inte bli bättre än när Snorpan ger en kram och säger:

”Jag älskar dig också mamma.”

Jag nyper mig i armen.