Att andas är viktigt. För länge sedan, när Snorpan var nästan nyfödd, var det nära att vi förlorade henne för att samspelet mellan hjärta och lungor spårade ur. Det har satt sina spår.

Just nu är Snorpan lite småsnuvig och hostar några gånger per natt. Annars som vanligt: Både morgonpigg och kvällspigg.

Imorse när klockan ringde märkte jag att det bara låg ett barn, Spiggen, mellan mig och Pappa P. ”Konstigt att Snorpan har sovit en hel natt i sin egen säng.” Vi reste oss båda samtidigt med hårt klappande hjärtan. Jag hann först till Snorpans säng. Där hon låg och sov ljudlöst, gott och utan snörvelsnarkning.

Jag undrar när den släpper, den när andningsnojan…