Jag funderar en del på vad som är viktigast för min personliga drivkraft. Om det är de magiska stunderna utmed vägen eller om det är blickarna mot målet där uppe, där borta.

När det gäller träningen med Snorpan så måste jag nog ändå säga att de magiska stunderna med henne utmed vägen slår det mesta. Det är då hon är på humör och jag lyckas vara alltigenom närvarande i nuet och hittar hennes nivå i kommunikation och bus och lek.

Att ramsa och tramsa och rimma med Snorpan hemma vid köksbordet, gärna med papper och penna eller en bok, det är mina guldstunder. Och då har jag inte några mål om Snorpans språkljud eller meningsbyggnad ens i bakhuvudet, då är jag bara DÄR.

På måndag ska jag gå en utbildning i Mindfullness. Den hoppas jag få nytta av både på arbetet och när jag är med mina barn och inte minst när jag bara är med mig.

Snorpan möter tomtens blick.