Alla inlägg under februari 2010

Av snorpanspiggen - 26 februari 2010 22:57

Riddaren och hans prinsessa är i sitt Slott i Småland. Närmare bestämt i ”gula huset” hos mormor och morfar.


För första gången är Spiggen och Snorpan ute och reser på egen hand. Mormor och morfar kom och hämtade dem igår och hela dagen gick jag runt och var tårögd.


Det är märkligt hur man kan uppleva ständig brist på egen tid och sedan toklängta från minut ett när den där efterlängtade, obrutna kedjan av ögonblick att bara ägna åt sig själv infinner sig.


Jag saknar att näsmysa med Snorpan och att borra in näsan i Spiggens mjuka kind.


Helgen är tänkt för njutning. Och arbete. Pappa P firar 40-årsfest här hemma och det håller mig sysselsatt. Njuta och längta. På samma gång.


Riddaren:

  

ANNONS
Av snorpanspiggen - 21 februari 2010 16:24

          

Snorpan har varit på besök hos sin sjukgymnast S. Efter lite prat för en uppdatering av läget, en koll av stabilitet, styrka och leder så konstaterade S att Snorpan är kobent och har låga fotvalv. Normalt hos barn med Downs. Så tittar hon på mig och säger:

Hon har ju precis likadana ben som du!”


Så sant.


Att Snorpan dessutom skriver och klottrar på minsta rena yta och att hon gapskrattar ohejdat när någon halkar eller får en snöboll i huvudet, ja det är också ett släktdrag.


Allt är inte Downs som avviker…


Ser fram emot dagar som denna:

     

ANNONS
Av snorpanspiggen - 17 februari 2010 20:49

Idag är det sex år sedan en kvinnlig läkare i ett mörkt ultraljudsbås sa

Du får inte gå igenom en vanlig förlossning. Det här barnet behöver komma ut nu.”.

Redan då började hjärtat bulta hårdare, vad var det som höll på att hända? Ändå hade vi ingen aning.


Ett drygt dygn senare fick vi en aning, vi trodde till och med att vi visste. Att livet som föräldrar skulle bli ett tungt liv.


Men oro, sorg och tyngd har ersatts av stolthet, värme och förundran. Snorpan är en fantastisk liten människa med en förmåga att dra till sig andra fina människor.


Vi har en bok, Snorpans dagbok, som följer Snorpan mellan hem och förskola. Ofta får några bilder per dag stödja Snorpan när hon ska berätta om sin dag och ibland skriver vi eller hennes resurs G några rader om dagen. Idag, på Snorpans sexårsdag, skrev G såhär:


”Snorpan var så frimodig idag på samlingen. Hon satt på guldstolen och visade alla barnen sina ”frisör-presenter”. Hon gick runt och fönade (eller använde plattången och kammen) på alla som ville. Alla ville! När vi frågade vilken födelsedagssång vi skulle sjunga sa hon ”Happy birthday” (tydligt).

---

Nu jobbar hon i sin frisörsalong. Barnen sitter i kö och väntar på sin tur. Snorpan är i sitt esse!”

 

Ni kanske kan tänka er … vi hade befarat att Snorpans liv skulle vara hänvisat till utanförskap på grund av hennes annorlundaskap. Istället får hon vara en fullvärdig, omtyckt kompis i en helt vanlig barngrupp. Jag slutar aldrig att känna tacksamhet över det. Det kryllar av fina, kloka barn och pedagoger på Snorpans förskola.


En glad sexåring:

  

Av snorpanspiggen - 2 februari 2010 18:32

Idag kom jag hem till ett avtorkat köksbord med en fin ljusstake på. Diskbänken var ren och inga smulor på golvet. Jag blev förvånad.

Inte så att Pappa P som en överraskning anlitat städfirma, eller städat själv, nej, det var jag som hade gjort det och sedan glömt. Kanske för att det är alltför sällsynt att köket är skinande rent när vi kommer hem en vardagseftermiddag.


Jag minns när jag började i första klass. Det var bara ett enda barn av alla 16 som hade gått på ”dagis”. Alla andra hade varit hemma med sina mammor.


Jag minns också  när jag följde med en klasskamrat hem i tvåan. Hennes mamma hade precis börjat yrkesarbeta efter sin föräldraledighet. Där stod ett smuligt brödfat kvar framme på köksbordet och under bordet låg nog flera dagars smulor. Då, åtta år gammal, tyckte jag att det var tragiskt.


Tänk vad perspektiven kan förskjutas på sisådär trettio år.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se