Idag är det sex år sedan en kvinnlig läkare i ett mörkt ultraljudsbås sa

”Du får inte gå igenom en vanlig förlossning. Det här barnet behöver komma ut nu.”.

Redan då började hjärtat bulta hårdare, vad var det som höll på att hända? Ändå hade vi ingen aning.

Ett drygt dygn senare fick vi en aning, vi trodde till och med att vi visste. Att livet som föräldrar skulle bli ett tungt liv.

Men oro, sorg och tyngd har ersatts av stolthet, värme och förundran. Snorpan är en fantastisk liten människa med en förmåga att dra till sig andra fina människor.

Vi har en bok, Snorpans dagbok, som följer Snorpan mellan hem och förskola. Ofta får några bilder per dag stödja Snorpan när hon ska berätta om sin dag och ibland skriver vi eller hennes resurs G några rader om dagen. Idag, på Snorpans sexårsdag, skrev G såhär:

”Snorpan var så frimodig idag på samlingen. Hon satt på guldstolen och visade alla barnen sina ”frisör-presenter”. Hon gick runt och fönade (eller använde plattången och kammen) på alla som ville. Alla ville! När vi frågade vilken födelsedagssång vi skulle sjunga sa hon ”Happy birthday” (tydligt).

---

Nu jobbar hon i sin frisörsalong. Barnen sitter i kö och väntar på sin tur. Snorpan är i sitt esse!”

Ni kanske kan tänka er … vi hade befarat att Snorpans liv skulle vara hänvisat till utanförskap på grund av hennes annorlundaskap. Istället får hon vara en fullvärdig, omtyckt kompis i en helt vanlig barngrupp. Jag slutar aldrig att känna tacksamhet över det. Det kryllar av fina, kloka barn och pedagoger på Snorpans förskola.

En glad sexåring: