Snorpan har gått och gnolat på Albertina (Det byggdes ett skepp uti Norden…) de senaste dagarna. Hon har ett fantastiskt minne och det låter som hon kan sången. Så ikväll satte hon sig mitt emot mig i soffan och började sjunga.   

   ”Mamma sjunga med!”

Så sjöng vi efter bästa förmåga Albertina några gånger, men Snorpan var ändå inte nöjd, utan spände blicken i mig och sa:  

   ”Sjunga orden!”

Hon satt tyst och iakttog mig när jag tecknade och sjöng Albertina i snigelfart.  

   ”Sjunga orden igen!”

Jag sjöng igen och hon satt koncentrerad och lyssnade. Efter tredje genomsjungningen i ultrarapid så var hon nöjd och vi sjöng den en gång till tillsammans.  

Snorpan kan många sånger, sjunger gärna och mycket och det går bra att höra vad hon sjunger. Däremot anar jag mer och mer att hon inte förstår allt. Hennes önskan att vi skulle ”sjunga orden” tolkar jag som att hon vill förstå vad hon sjunger, att hon vill lära sig att urskilja de olika orden i sångtexten och inte bara memorera ljuden.  

Det är dags att börja sjunga och teckna lite mer här hemma, känner jag, och vi ska nog ta det i snigeltempo så att Snorpan verkligen får en chans att förstå vad hon sjunger.  

Jag är imponerad av att hon kan alla tre verserna av både ”Du ska inte tro det blir sommar…” och ”Rövarna i Kamomilla stad” trots att hon troligen inte förstår mer än kanske hälften av orden. Snorpan har ett väldigt gott minne. Det ska jag komma ihåg att utnyttja i träningen av hennes mindre utvecklade talanger.

Till sist en bild från kvällens middag som de små valde att inta utomhus...

I augusti börjar Snorpan på Upptäckarna, den avdelning där förskolan samlar alla femåringar. Hon känner redan pedagogerna där, men inte alla barn. Jag funderar över vad de andra barnen tänker om Snorpan och vad pedagogerna berättar. Vad tänker Snorpan när hon är tillsammans med tjugo jämnåriga? Reflekterar hon över att hon är annorlunda?

De senaste åren på en förskoleavdelning med barn i åldrarna 2 - 4 år har Snorpans funktionshinder inte haft någon stor betydelse. Hon har smält in och varit omtyckt. Till hösten kanske hennes annorlundaskap kommer att ställas på sin spets igen?

Av tidigare erfarenhet så vet jag att mina farhågor brukar vara i största laget. Min oro brukar falla platt till marken efter att otäcka förändringar visat sig tämligen odramatiska.

Snorpans resurs och de andra pedagogerna har hittills inte gjort någon stor sak av att Snorpan är annorlunda. De har inte heller ignorerat hennes särskilda behov. Bäst att bara lita på att de stödjer Snorpan i hennes utveckling och hjälper henne att fortsätta vara integrerad med de andra barnen.

Kanske kan Snorpan i sin tur hjälpa de andra barnen att se att barn är olika, kan olika mycket och ser olika ut, men att alla är okej ändå.

För att underlätta för barnen att bryta lekaktiviteter de är mitt inne i, så använder vi oss av något så enkelt som att räkna till tre. På så sätt hinner barnen ställa om mentalt och risken för sura miner minskar:

    ”Nu är det dags att säga hej då till Byggare Bob! Ett två tre:…”   

Oftast kommer det ett unisont och glatt

    ”Hej då Byggare Bob!”   

från barnen. 

Stolt och förvånad blev jag för ett tag sedan när Snorpan satte hakan i vädret och sa

    ”Fem!”

när jag precis hade räknat till tre.

     ”Räkna fem!”

Hon har förstått att hon kan förhala det hela genom att räkna längre än till tre och hon vet att fem är mera än tre. Begreppsbildning i praktiken.

Snorpan gillar mat och äter nästan allt. En tacksam unge vid matbordet. Så fort hon började teckna började hon också prata mat. Hon kunde sitta mellan oss i sängen tidigt på morgnarna och göra tecknen för olika maträtter, det har hon fortsatt med sedan hon började prata allt mer: söttbulla, tatismos, kojv, kessup.

Snorpan med lysande ögon idag vid frukosten:

  ”Julmat!”

Jag undrade förstås om det verkligen var julmat hon satt och tänkte på, och det var det: 

  ”Julmat på dagis!”

Jaha och vad kunde det vara då ?...  

  ”Söttbulla, tatis, kojv, jans fisk (=orange fisk = lax)!”

Vad var det, förutom att matdrömmar ligger i släkten, som gav henne tanken på julmat? Jag bara undrar.

Snorpans badgrupp är slut för den här terminen. Aldrig är hon så bångstyrig som just i vattnet. Hon förvandlas från en typiskt tjejig tjej som leker relationslekar och sjunger söta sånger till en bullrig, urstark och mycket bestämd dam.

Hon knuffar alltid i mig, det första hon gör, varje gång och det är helt ok. Men när hon sedan oavlåtligen häver sig över bassängkanten och klättrar upp bara för att sedan få kasta sig i igen då blir jag lite trött. Hon skulle ju kunna träna lite på att simma ”bröstsim” på groddynan (liten flytplatta i form av groda), simma ryggsim eller på att doppa huvudet med stängd mun…

…men nej, Snorpan vill bara hoppa, sedan hosta upp enorma mängder vatten, klättra upp och hoppa igen.

Men så hände något. Ibland blir man förvånad. Plötsligt, under sista badtillfället, simmade Snorpan flera längder bröstsim på groddynan och hade förstått det där med benspark. Överraskande, strax därefter, knep hon ihop munnen till ett streck och drog ner ansiktet under vattnet ända upp till ögonen.

Det jag tjatat mig blå om, helt förgäves, i åtta veckor satt som en smäck den nionde. På köpet har Snorpan, genom sin egen envishet och sitt klättrande, blivit väldigt mycket starkare. Det har Spiggen fått erfara.

Det är inte allt för länge sedan jag skrev här att Spiggen och Snorpan var så jämspelta att det kändes som att ha tvillingar. Det var en härlig tid som jag hade så många funderingar inför… Skulle jag ens märka när det inträffade? 

Jo, jag märkte och njöt. Att ha två barn som ville ungefär samma sak och som klarade vardagsaktiviteter ungefär lika bra var praktiskt och de lekte väldigt bra tillsammans. 

Sedan dess har Spiggen utvecklats i ett rasande tempo. Han pratar och kommunicerar nästan oavbrutet och är duktig på att formulera fullständiga meningar. Snabb är han också, och det sätter oss i en lite knivig sits när det gäller att stimulera Snorpans tal. Spiggen vill gärna vara duktig och berättar stolt det vi vill locka henne att säga. 

Tur är att vi har C, Snorpans specialpedagog. C säger att Spiggen också måste få vara lite duktig. Så klart har hon rätt! Kanske kan vi bida vår tid och låta Spiggen vara duktig och ”hjälpa” Snorpan under en period. Låta honom be om mer ketchup i hennes ställe, låta honom berätta att ”Mamma, Snorpan vill måla!”.  

Snorpan och Spiggen leker fortfarande lika bra tillsammans och vi upplever inte att Spiggen är mer dominant, dem två emellan, än han varit tidigare. Förhoppningsvis kan hans pratglädje smitta av sig på hennes tal på ett annat sätt än mina och Pappa P:s pedagogiska förehavanden. 

Spiggen är, förstås, i mina ögon, alldeles charmerande, men jag är inte odelat förtjust i hans humör och allt han säger. Idag fångade han badrumsdörren precis innan jag han få igen den. Han stack in näsan, blängde på mig och sa: ”Du är inte snygg!”. Vad svarar man på det?

Det finns en metod för att stimulera barns språkutveckling som kallas ”kommunicerande samspel”. En viktig del i den metoden handlar om hur man samspelar i samtal och lek med sitt barn. Ett ömsesidigt sätt att umgås där barnets lust att kommunicera blir en viktig drivkraft. I ömsesidigheten är det uteslutet att den ena parten hela tiden f ö r h ö r den andra. 

Jag har väldigt lätt för att ställa frågor till mina barn när vi pratar om vardagsföreteelser, och den som hela tiden får frågor kan lätt känna krav på sig att prestera svar. Det uppmuntrar inte lusten att kommunicera, för självklart är det inte roligt att hela tiden svara på frågor där både den vuxne och barnet vet att barnet kan svaren på frågorna.

Så mycket mer inspirerande för barnet att få kommunicera på samma nivå som föräldern om det som händer i vardagen. Det förutsätter att föräldern hittar barnets nivå.

Just nu kan man säga att jag får igen för mina synder. Spiggen ställer enorma mängder frågor av typen ”Vad är det för färg?”, ”Vad säger fåret?” till mig varje dag. Jag tycker att det är tröttsamt, men det är s å  n y t t i g t  för mig att få känna på hur det känns. Det sporrar mig att samspela mer ömsesidigt och jämställt med mina barn i vår vardagskommunikation.

Mängder av matnyttiga tips finns hos Äppelklyftig.

Det är nog nästan ett under att vi förstå varandra i vår familj.

Vi har Snorpan som kan väldigt långa, stiliga ord, men inte vill sätta in dem i meningar. Hon talar telegramspråk helt enkelt.

Så kommer Spiggen som är en hejare på många och långa meningar fyllda med halva ord.

Mamma L, det är jag det, kan både långa, stiliga ord och bilda enormt omfångsrika meningar. Jag döljer effektivt det viktiga i massor av lullull.

Sist, men inte minst, Pappa P. Han är en sparsmakad talare och den som utöver kommunikationen med barnen, dessutom ska tolka mig. Han börjar förstå att ”Taleggio är gott!” inte är en direkt uppmaning att springa och handla. Han har svårare att förstå att ”Vi måste ta tag i blablabla!” verkligen är en uppmaning att ta befälet över just det måstet.

Som bekant, så består kommunikation av så mycket mer än talade ord. Tur för oss!