Att andas är viktigt. För länge sedan, när Snorpan var nästan nyfödd, var det nära att vi förlorade henne för att samspelet mellan hjärta och lungor spårade ur. Det har satt sina spår.

Just nu är Snorpan lite småsnuvig och hostar några gånger per natt. Annars som vanligt: Både morgonpigg och kvällspigg.

Imorse när klockan ringde märkte jag att det bara låg ett barn, Spiggen, mellan mig och Pappa P. ”Konstigt att Snorpan har sovit en hel natt i sin egen säng.” Vi reste oss båda samtidigt med hårt klappande hjärtan. Jag hann först till Snorpans säng. Där hon låg och sov ljudlöst, gott och utan snörvelsnarkning.

Jag undrar när den släpper, den när andningsnojan…

Snorpan har ett rikt ordförråd utifrån sina förutsättningar. Hon lär sig till stor del genom att härma och genom att hon har ett gott minne.

Vi vill gärna locka henne att kommunicera med längre och längre meningar, men vi märker ibland att hon snarare sluter sig än öppnar sig när vi tar med henne i vardagssamtalen.

Snorpan känner nog våra förväntningar och förhoppningar och upplever kanske en aning press. Det gäller att samtala utifrån hennes intresse och lust och att inte vara för ”på”, men det är lätt att vilja för mycket som förälder.

Faktum är att de ordrikaste dialogerna har Snorpan med sig själv, i rollekar med sina dockor. Hon är fantastisk på att sysselsätta sig själv långa stunder med dockskådespel och jag har en känsla av att hon använder den egna, enskilda leken som en experimentell språkverkstad.

och nya ambitioner...

Det känns tryggt att ha fattat beslutet att låta Snorpan gå kvar ett extra år på förskolan. Jag känner mig inspirerad att tillsammans med pedagogerna på förskolan ge Snorpan de allra bästa förutsättningar för att utvecklas i samma glädje och trygghet som hon har gjort hittills.

Jag kommer att lägga fokus på:

• att stötta Snorpan i att utöka sitt ordförråd med hjälp av tecken, ramsor, rim och lek.
• att stötta Snorpan i att klara så mycket som möjligt av sin påklädning själv
• att ta fasta på Snorpans styrkor, bla minne, finmotorik och kommunikation för att stötta henne i att utveckla de områden hon har svårare för.

Det är inte så länge sedan jag satt, halvt uttråkad, och spelade småbarnsspel på datorn för att roa Snorpan och Spiggen. Jag tänkte att jag kanske skulle kontakta habiliteringen för att få en specialmus ordinerad till Snorpan så att hon skulle kunna prova att använda datorn själv.

Som så ofta förr, så var jag steget efter … En dag gick vi in på Myror i brallans hemsida (Häng med till skogen) där man bland annat kan ”gissa bajset” och bläddra i ”Djurboken”.

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=31054&lid=puff_675612&lpos=lasMer

Och väl där, i skogen, så tog Snorpan kommandot och visade att hon minsann redan vet hur man hanterar en laptop med touch-pad.

Dessutom kan Snorpan och Spiggen sitta tillsammans en lång stund och turas om att spela utan att bli osams, eller – de kunde det idag i alla fall. Imorgon är en ny dag.

Redan nu är det dags för förskolan att ”söka pengar” för resurspedagog till Snorpan nästa läsår. Gissa om jag blev förvånad när jag möttes av en tårögd förskolechef B här om dagen.

B tyckte att det var svårt att skriva ansökan där hon var tvungen att framhäva Snorpans svårigheter och betona det besvärliga för att: “Det är ju en människa.”

B’s inställning är guld värd för oss, hon är en av alla pålitliga människor som vill oss väl i nätverket runt Snorpan.

Vi har förresten bestämt oss för att låta Snorpan gå kvar på förskolan ytterligare ett år. Då kommer hon som sexåring att gå i en stor grupp där alla de andra barnen är fem. Det var inget lätt beslut, men vi tror att det kommer att vara det bästa för Snorpan. Kanske skriver jag mer om detta framöver.

Leka livet

Snorpans resursperson på förskolan har haft semester i en vecka. Även en annan ordinarie pedagog var frånvarande och bara en av dem ersattes.

Det resulterade i att Snorpan hade blöja en större del av dagen än hon brukar ha och i att hon inte fick någon individuell träning. Det kan man ha synpunkter på som förälder, men Snorpan har det mycket bra på förskolan, är väldigt trygg och hennes behov tillgodoses i väldigt hög grad så vi valde att bara låta veckan gå.

Och Snorpan upphör aldrig att förvåna oss. Det som hände den veckan då hon fick mindre stöd än vanligt, var att hon själv tog ett steg framåt i sin utveckling. Hon tog påtagligt mer ansvar för att komma med i gemenskapen med de andra barnen och hon var mer frimodig i sitt tal än tidigare.

Ibland tror jag det är bra att ha is i magen och se avvaktande på hur olika situationer utvecklas, att inte alltid vara så snabb med att sätta ner foten. Veckan utan resursperson var helt klart positivt utvecklande för Snorpan.

Den här veckan har vi tagit två nya, viktiga kontakter. Vi har träffat chefen för Elevstödsenheten och rektor, studierektor och elevassistent på skolan där vi tänker oss att Snorpan ska gå, kanske redan från nästa höst.

Jag har känt ett massivt, mentalt motstånd mot att påbörja förberedelserna inför skolstarten, men som så många gånger förut så var oron obefogad även den här gången.

Vi har mött en positiv och nyfiken syn på Snorpan och en attityd helt utan försvar och prestige gentemot oss som föräldrar. Jag och Pappa P känner oss stärkta i att fortsätta enligt ”Plan A”: Montessorispåret på den allra närmaste skolan.

En anspänning har släppt efter de båda lyckade mötena och det var en trött men mycket nöjd Mamma L som kom hem till man och barn ikväll och det kan inte bli bättre än när Snorpan ger en kram och säger:

”Jag älskar dig också mamma.”

Jag nyper mig i armen.