…från Snorpans BVC-tant E. Det är dags för femårskontroll, troligen Snorpans allra sista kontakt med BVC. Nästa gång det ska kollas något är det skolhälsovården som har tagit över. Det känns stort och vemodigt.

I brevet från E fanns två blanketter. En som jag och Pappa P ska fylla i om Snorpans utveckling och en som förskolan ska svara på. Frågorna handlar om språklig-, motorisk- och social utveckling och är de samma som skickas till alla femåringar, men till oss, med tillägget ”Vi anpassar besöket efter Snorpans förutsättningar”.

Vi kommer att svara ja på varenda en av frågorna som rör förseningar i Snorpans utveckling och det vet E redan. Ändå skickar hon frågeformulären till oss och jag tycker att hon gör rätt. Hon vet, och vi vet, att Snorpans utveckling är försenad, men E är ändå intresserad av svaren på våra frågor. Hon väljer att se Snorpan som ett friskt barn som det inte finns någon anledning att göra en massa krumbukter för. Samtidigt så skyggar hon inte inför vad Snorpans funktionshinder innebär.

  

När Snorpan var runt ett år och jag var som mest nojig över hennes hälsa och kände mig allmänt vilsen i min mammaroll var det E som lugnade mig ”Vi ser väl Snorpan som frisk nu?! Det finns ingen anledning att särbehandla henne här. Det specifika som hon behöver utifrån sitt funktionshinder, det får ni ju på annat håll, eller hur.” Rakt och tryggt.

E har nog aldrig tyckt synd om oss och hon har aldrig tett sig osäker inför att Snorpan har Downs syndrom. Hon är en BVC-tant i ordets allra bästa bemärkelse.

Igår hade Spiggen sitt treårskalas för några dagiskompisar och grannbarnen. Det hela förlöpte helt konfliktfritt och alla hade roligt.

  

När alla barn hade åkte hem och vi landade en stund i soffan så dök plötsligt minnet av ett ögonblick från Snorpans första levnadstid upp: De sekunder då vi fick beskedet om att hon nog hade Downs syndrom. Jag mindes, liksom utifrån, hur jag mådde då. Vad jag tänkte och kände och hur det var som om all stabilitet i livet rycktes undan.

  

När jag satt där i soffan och mindes, så växlade jag åter över till tiden nu. Hur härligt Spiggens kalas hade varit. Hur Snorpan var helt på det klara med att det var Spiggens kalas, att det bara var Spiggen som fick paket och att det var för att han snart fyller 3 år.

Kontrastfyllda tankar. Först ett litet knyte som jag inte vågade tro att jag någonsin skulle nå och få kontakt med, som jag tvivlade på att jag skulle kunna älska. Sedan den djupt älskade, omtänksamma och förståndiga storasystern som deltar precis som de andra gästerna på sin lillebrors kalas. Och det är samma flicka i båda tankarna. Tänk att relationen till ett barn kan rymma så mycket.

• Lycka är när barnen väljer en postpunkdvd istället för Barbapappa till fredagsmyset
• Lycka är att Snorpan har snappat antalsbegreppet upp till fyra.
• Lycka är när en arbetskamrat dumpar två rutor mjölkchoklad på skrivbordet framför mig sent på fredagseftermiddagen.

Jag har fått en utmaning av Lilla L: Att gå in i ”mina bilder” och välja den sjätte bilden  i den sjätte mappen och berätta något om bilden. Sen ska jag utmana sex andra att göra sammalunda.

Här kommer bilden:

För snart ett år sedan målade Spiggen ett påskägg. Han har ett sirligt formspråk som spretar lite medan Snorpan målar alla färger på allt så att det mesta slutar i någon brun kulör. Spiggen målar snabbt och lite. Det här ägget är redan klart.

 

Spiggen är en kille som gärna kelar och gosar. När inte Snorpan är sugen på att bli kramad, så har han har en mamma som gärna utnyttjar situationen och beter sig som en mysmaniac. Många gånger (för många?... ) har han fått veta att han är älskad.

När det är ”Fåret Shaun” på Bolibompa säger Spiggen:

”Kom mamma! Fåje shån! Mysa mej!”

Det blir ett skönt avbrott från alla vardagsplikter och jag är, sanningen att säga, bortskämd när det gäller mys.

Men igår tyckte Spiggen att det fick vara nog. När jag ville näsmysa och pussa honom så blev jag avvisad med fäktande armar och orden:

”Inte älska nu.”

En föraning om hur det är att ha en tonåring som slår sig fri från den stackars mamman som fortfarande vill hålla sin lille i famnen?

Pappa P hämtade barnen på dagis igår och småpratade med Spiggen och hans fröken M. Hon undrade om han skulle åka hem och ha fredagsmys, och det skulle han ju så han nickade förväntansfullt.”Vad vill du ha för fredagsmys då, Spiggen?” undrade M.Han funderade ett tag innan han svarade:

”Snorpan.” 

Snorpan å sin sida sätter samman nya ord när de som finns, inte passar henne.

Hon gillar salta pinnar och vi brukar äta dem som Lady och Lufsen äter spagetti. Det är kul och det Snorpan allra helst vill ha på sitt fredagsmys heter sedan igår "pusspinne".

Idag till frukost skalade jag en blodapelsin. Snorpan tycker att det är gott, men har svårt för dem för att de heter just blodapelsin.En liten bit av apelsinen sprack upp när jag skalade, och blottade ett, just det: alldeles blodrött fruktkött.

”Smultronapelsin” sa Snorpan med ett stort leende.

Vad ska man säga? Ett smart sätt att komma runt det obehagliga, och vi kommer förmodligen att äta många fler smultronapelsiner än blodapelsiner i vår familj framöver…

Besöket på Snorpans förskola idag blev en bekräftelse på att vi är på rätt väg. Jag och Pappa P har alltid haft svårt för att få till enskilda träningsstunder med Snorpan. Inte för att tiden inte finns, utan helt enkelt för att det har känts tungt, vi har upplevt ett mentalt motstånd i oss själva. När vi har tvingat fram strukturerade träningsstunder så har vi smittat Snorpan med vår brist på inspiration.

  

Vår modell har istället blivit att försöka fånga så många tillfällen som möjligt i vardagen där vi kan ha ett medvetet, pedagogiskt förhållningssätt till Snorpan. Vi låter henne träna på att använda fullständiga meningar när vi sitter och äter och hon får hjälpa till att avsluta meningar när vi läser sagor. När Snorpan målar ”ben” vilken hände igår så guidar vi henne att berätta vems eller vad för sorts ben det är. Hur många ben och hur många långa och korta och hur många av varje färg. Snorpan får med hjälp av bilder i sin dagbok träna på att beskriva och minnas sin dag och bokstäver och siffror frossar vi i framför kylskåpet. Det här verkar säkert inte märkvärdigt alls, och det är just det som är grejen.

  

Specialpedagogen C tror att vårt sätt att stärka Snorpan i hennes utveckling duger och verkar. Det är skönt, att det vi känner fungerar ända in ifrån hjärtat, har fått en bekräftelse.

Jag avslutar dagen med en söt situation som Snorpans resurs G berättade om:

Snorpans lilla kompis C på Ekorren var på långsemester över jul och när de sågs igen efter jullovet så kastade de sig i varandras armar. C sa: ”Snorpan, du är min allra bästa vän!”.

  

Det känns inte så självklart att det kommer att bli enkelt, det där med vänner, i Snorpans liv, men jag tänker mig att även om man växer ifrån varandra i utvecklingsnivå, så behöver inte ”tyckaomet” ta slut. En varm känsla för en annan människa behöver inte vara känslig för ålder.

  

Att vara känd och sedd av många tror jag kommer att bli viktigt för Snorpans och hela vår familjs trygghet framöver. Ett löst, mjukt nätverk av varma, närvarande individer tror jag kan kompensera den eventuella bristen på en vanlig, traditionell ”bästisrelation”. Än så länge vet jag att Snorpan inte känner sig utanför och att hon är trygg, sedd och omtyckt. Det finns dessutom någon som tycker extra mycket om henne. Det räcker gott för mammahjärtat just nu.

 

Många är nog de föräldrar som ibland får dåligt samvete över att barnen sitter för mycket framför TV:n. Vi är inga undantag, men Snorpans vilja att se samma film flera dagar i rad är inte alltid så dum. Igår började hon prata (på felfri Sollentuna-dialekt) om att hon ville ha ”färsk mango”. Matvraket Barbastark var inspiratören i det här fallet.

  

Snorpan vet vad mango är, men vi hade ingen sådan igår. Som tur var så gick det lika bra med grovtärnade tomater, bara vi kallade dem för färsk mango…

Imorgon kommer Snorpans specialpedagog C till förskolan. C är en sådan där person som har det i sig, det där med att säga rätt saker. Hon får mig att växa som förälder utan att vara ett dugg inställsam. En åtråvärd egenskap som jag ofta undrar över. De som har den, var kommer den ifrån? Kan man lära sig?

Någonting gör mig extra gråtmild just nu. Jag kan inte krama barnen nog, måste pussa på dem och hålla om dem hela tiden. Någonting säger mig att det är en känslig period för dem, eller är det bara för mig? De håller på att bli stora, det som jag har längtat efter, de kommer snart inte att vara småbarn längre.

Innerst inne vill jag inte att de ska bli stora, inte nu. Jag vill att de ska vara mina små, mjuka, oförställda barn. Jag vill att Spiggen ska fortsätta hoppa upp i soffan och säga:

”Kom! Mysa mej!”

Jag vill att Snorpan ska fortsätta knö sig intill, lägga armen om mitt lår och säga:

”Hålla om!”

när vi går över dagis gård på morgnarna.

Än så länge är de små. Än så länge behöver de mig, guskelov. Jag vill inte vakna en morgon och tafatt ropa:

”Men jag då?”