Jag borde sammanfatta 2008, skriva något klokt och givande här, men en gnutta skrivkramp har lägrat mig. På något mystiskt, sentimentalt sätt så vill jag ge er som hälsar på här, några varma ord att bära som en mjuk och varm luva över hjärnbarken. Det känns bara så ansvarsfullt…

Om jag ändå ska sammanfatta, kort, vad det har givit mig att få Snorpan till dotter, att få ett barn som så totalt skiljer sig ifrån vad jag hade önskat mig, men ändå är precis det barnet, så blir det så här:

Den dag i mitt liv som jag har upplevt mest ångestförlamande, var den dagen då Snorpan delgavs misstanke om Downs syndrom. Dagarna som följde var svåra. Jag trodde aldrig att jag skulle bli glad på djupet igen. Det första året var som att leva i en studsboll – tvära kast mellan himmel och golv, men jag vill inte vara utan en enda av de erfarenheterna. Jag har lärt mig att jag klarar större utmaningar än jag hade anat. Jag har lärt mig att det vassaste mörker kan öppna mig för nya möjligheter. Ur mitt mörker växer mitt mod. Från mitt mörker kan jag hoppa högt. 

På det vardagliga planet har den senaste veckan varit så lugn, så lugn. Alla har varit friska och alla har sovit gott om nätterna. Ett bedrägligt lugn misstänker jag. Får det vara så här lättflytande i en småbarnsfamiljs tillvaro? Imorgon börjar barnen på dagis igen och då kommer det säkert lite spännande bacillusker och gäckar oss.

”Ni kommer att upptäcka att hon är väldigt lik er.” 

Någon dag tidigare hade vi fått besked om att Snorpan hade Downs syndrom. Så sa doktor B att hon skulle bli lik oss. Vi kunde inte få ihop det då. Att ett barn som hade Downs syndrom också kunde vara lik sina föräldrar. Hon skulle alltså inte bara bli sådan.

I våra föreställningar där, då, för snart fem år sedan, var personer med Downs syndrom fortfarande en egen sorts människor. De hade alla samma karaktäristiska utseende och egenskaper. De var en egen sort som var lika bara varandra. Som jag var rädd att aldrig nå och förstå.

Så sa doktor B att hon kommer att bli väldigt lik oss. Vi kunde inte ta in det då, men han visste vad ny blivna föräldrar behövde höra och han visste vad han pratade om. Snorpan är väldigt lik mig.

Jag ser ofta mig själv som liten, rufsig, blond och lillgammal flicka i Snorpan. När resten av släkten anlände för julfirande hemma hos mormor och morfar så agerade Snorpan värdinna och gick runt och tog alla i hand. När det var dags att ta en slurk julmust vid middagen så var det hon som påminde om att man ska sjunga Hej tomtegubbar… innan man dricker. Tomten agerade hon vänligt överseende mot. Han kunde få hållas med sina lustigheter om han ville, men han skulle inte tror att han lurade Snorpan. Jag har heller aldrig trott på tomten. 

Det var inte heller morfar som var tomte i år, utan morbror J. Kul med omväxling tyckte Snorpan och strålade över skådespelet som gav så många paket.

Det sägs att barn med Downs syndrom har låg muskeltonus, och det stämmer säkert. Snorpan är överrörlig och får lätt in stortån i munnen,  men hon har i alla fall skrapat ihop nog med tonus för att lyfta 13 kilo lillebror.

Spiggen har gjort ett ryck när det gäller att prata. Snorpan har knappat in när det kommer till brottning. Vi har fått tvillingar, känns det som. Det känns bra. Det är praktiskt just nu, men vad händer om några månader? När kommer nästa vägskäl och vad bär det med sig?

Barnen blir större. Livet blir enklare. Så mycket enklare att det går att göra en hel lista, om än inte så lång:

• Vi kan ha ljuslyktor med tända ljus på soffbordet.
• Barnen kan brottas med ömsesidigt klingande fnitter utan att det nödvändigtvis slutar med ”Uhuhu!”
• Det går (om man är pigg och verkligen vill…) att storhandla med två barn som får turas om att köra en egen liten kundvagn.

När det gäller shopping så har Snorpan en förkärlek för accessoarer, så hon packade åtta paraplyer, ett trepack strumpor och fyra bautarullar med julsnöre i sin kundvagn. Spiggen gillar delikatesser så han plockade på sig skagenröra, chèvre och en tetra med färdigblandad kvällsvälling. 

Så här glada i varandra var Snorpan och Spiggen på luciafirandet på dagis.

Vi åkte till centrum för att handla lite efter dagis idag. Snorpan kroknade på slutet och somnade i kundvagnens barnstol. På rullbandet upp mot parkeringen så smekte Spiggen Snorpan ömt på kinden flera gånger. Så la han huvudet på sned och sa ”Älskar!”

Spiggen kan nog komma att bli en riktig svärmorsdröm om han slipas av lite … vi gjorde en ”jättekjam” idag i vardagsrummet där jag hängt upp gardiner för första gången någonsin.

”Fina gardiner” sa Spiggen mitt under kramen. Det värmde ett trött modershjärta.

En annan, mer betydelsefull sak som håller på att ske är att Snorpan och Spiggen just nu är väldigt jämspelta i sina utvecklingsnivåer. I den fysiska förmågan har Spiggen länge varit före, men nu knappar han in även när det gäller kommunikation, att klä på sig och i samarbetsvillighet.

Jag upplever ingen egentlig sorg över att Spiggen så småningom troligen kommer att inta en storebrorsroll, men är så klart observant på hur barnen agerar mot varandra och hur de mår. Det tvingar mig att vara dem väldigt nära, men att samtidigt se deras relation från distans.

Det är märkvärdigt att vara mitt inne i skedet av barnens utvecklingskorsning. Det håller på och händer nu, och jag har fått möjligheten att förstå och ta vara på den här speciella tiden. Oro och nyfikenhet. Glädje och en önskan om att hålla kvar tiden just här, ett litet tag till.

Jag avslutar helgen med ett doktor B-citat:

”Någon övre gräns för vad en person med Downs syndrom kan lära sig, det känner man ju inte till…”

Den meningen dök upp ur mitt minne när vi åkte från gympan eftermiddags, jag och Snorpan. Hon övade igenom hela luciarepertoaren med ”Vi komma, vi komma…”, ”Sankta Lucia” och ”tipp tapp, tipp tapp” med stor glädje och entusiasm.

Det var många verser att hålla reda på och många, många tecken. Tänk att Snorpan sjunger tvåspråkigt, det hade man ju inte riktigt väntat sig.

The only way is up, även för alla med downs…