Senaste inläggen

Av snorpanspiggen - 20 augusti 2010 23:25

Att det finns flickor och pojkar och saker, det vet Snorpan. Att man kallar flickor för hon och pojkar för han, det vet hon också. Likaså att saker benämns den och det.


Ändå, när något händer, när Snorpan gör något tokigt, när hon inte vill vara med:


Om ett rått ägg hon råkat tappa – ”Han sprack!”

Om en kladdig makaron som slank av gaffeln – ”Hann smet!”

Om strumpan som råkat trampas i något vått kladd – Han är våt!

Om en kram hon råkat få när hon vill vara för sig själv – Han vill inte!


Varför säger hon så? Ja, jag vet faktiskt inte.

ANNONS
Av snorpanspiggen - 19 augusti 2010 12:29

En ofta närvarande tanke inför framtiden är: Hur ska det gå för Snorpan? Kommer hon att ha några kompisar?


För det är ju så viktigt att ha ett socialt nätverk, att vara omtyckt av och viktig för någon, att ha någon att tycka om.


Snorpan har en grundmurad självkänsla. Hon är väldigt förtjust i sig själv och också omtyckt av de andra barnen på förskolan, men Mamma L oroar sig ändå.


Ett antal gånger har jag upplevt att det mitt i oron har hänt något som värmt modershjärtat alldeles extra. Precis före sommarlovet satt Snorpan för sig själv i slänten på förskolan och filosoferade. Avdelningskompisen J kom och satte sig bredvid.


Snorpan: ”Bort med dig?”

J försökte med att lägga armen om Snorpan.

Snorpan: ”Vill inte!”


En pedagog gav råd till J att sätta sig en bit ifrån, vilket han gjorde.


Snorpan trumpet: ”Älskar dig J!”


Resten av den dagen blev Snorpan flitigt uppvaktad av J. Det gör mig varm inombords att Snorpan kan uttrycka en sådan stark känsla och göra en kompis glad. Det gläder mig förstås också att kompisarna tycker om Snorpan och att de inte fäster sig alls vid att hon är annorlunda utan istället självklart hjälper till och tar hänsyn. Vi stora, duktiga vuxna har en hel del att lära av barnen.

ANNONS
Av snorpanspiggen - 16 augusti 2010 21:58

Uhuuu! M-a-a-a-mma! Mappa! Pappa! Jag slooog mig. Uhuuuu!


Ja, så där har det låtit hemma hos oss många gånger i sommar. Det är bara att konstatera att när barnen har hunnit bli 6 och 4 så bevakar man inte vartenda steg längre. Då händer det att de slår sig – eller varandra.


Att få tröst när man är ledsen är något av det finaste som finns. Och ynnesten att få ge tröst tillfaller ofta mig som mamma, men så, för några dagar sedan hörde jag från rummet intill:


”Aaaaj! Spiggen, jag slog mig!”

”Slog du dig Snorpan?”

”Jaaa…”

”Var slog du dig, var gör det ont Snorpan?”

”Här!”

”Ska jag blåsa.”

”Jaaa.”

”Är det bättre nu?”

”Ja.”


Det var fint att få bevittna hur Spiggen, vår fyraårstrotsige minsting, fick vara viktig, duktig och ömsint. Och det värmde hjärtat att Snorpan så naturligt vände sig till sin lillebror för att få tröst.

Av snorpanspiggen - 4 augusti 2010 14:36

Snorpan har ett stort ordförråd, men hon använder det sparsamt. Det blir fler och fler fullständiga meningar, men det kommer att dröja länge innan vi kan släppa vår uppgift att ständigt locka, lura, truga och ibland tvinga henne att använda det hon har. Bäst går det i det spontana och otvungna när hon själv får styra och fantisera.


Ibland kommer de kristallklara ögonblick då vi får känslan av att hon verkligen har hela språket inom sig, att det finns där helt självklart, men kanske fastbundet eller hoptrasslat på något sätt.


Idag när hon okynnespetade på de heta, nystekta lammfärsbiffarna med fingrarna glimmade ett sådant ögonblick:


”Aj fan, jag brände mig!”


Spontant – javisst!

Värt att uppmuntra – nja, jag vet inte jag…

Av snorpanspiggen - 1 maj 2010 09:48

Under vårt uppslupna valborgsfirande bland tusentals människor med fiskdamm, lotterier och manskör hade Spiggen en åsikt att framföra:


"Jag skulle vilja gå hit själv, utan barn."

Av snorpanspiggen - 17 april 2010 21:27

Middag hemma hos oss. Snorpan radar upp ett stort antal haricots verts framför sin tallrik.


”Neeej Snorpan! Lägg tillbaka bönorna!”

   Snorpan tar den längsta bönan i ena handen och den kortaste i den andra:

”Long stick! Short stick!”


Gissa om jag tappar hakan och plötsligt inte alls är arg längre.

Jag undrar hur mycket tyst kunskap som finns i lilla Snorpan.

Av snorpanspiggen - 12 mars 2010 21:47

Vi gick hand i hand gick vi nedför trappan härom morgonen, Snorpan och jag. Följande dialog utspelade sig:


”Vi gifter oss!” sa Snorpan.

”Va? Vad sa du? Ska vi gifta oss?”

”Ja, kom vi går till kyrkan och gifter oss!”


Lite senare på dagen när vi lyssnade på Anastacia:


”Kom, vi dansar tango.”


Varken giftermål eller tangosteg har vi dryftat här på hemmaplan tidigare, men på något sätt har Snorpan ändå koll på benföringen och de rätta handgreppen. Jag misstänker starkt att "Upptäckarna" har någonting med det här att göra...

Av snorpanspiggen - 7 mars 2010 21:00

I fredags stod det ungefär så här i Snorpans dagbok:


Idag kom J, jätteglad, och sa att han hade fått en ny vän, och det var Snorpan. De lekte tillsammans och satt sedan bredvid varandra och åt frukt.”


J är en jämnårig pojke på Snorpans förskoleavdelning ”Upptäckarna”.


Ibland vill jag vara den där flugan på väggen … men jag får nöja mig med dessa underbara lappar som följer med Snorpans dagbok. Det bor mycket framtidshopp i dem och jag tänker med tillförsikt på att J och de andra barnen kanske kommer att minnas Snorpan om 10 – 20 år och säga:


”När jag gick på förskolan så hade jag en kompis som hade Downs syndrom.”


eller…


”Jag känner en tjej som har Downs syndrom.”


eller ännu hellre:


”Jag har en kompis som har Downs syndrom.”



Det kommer med största sannolikhet inte att bli lika lätt för Snorpan som för andra barn att hitta kompisar genom livet, men jag tror på att vara med där andra i omgivningen finns med: Gå till Biblioteket, titta på när lokala fotbollslaget spelar, gå på vanliga skolan och fritids nära där vi bor.


Jag tror på tryggheten i att många, även sådana vi egentligen inte känner, kommer att känna till Snorpan. På förskolan vet alla vem Snorpan är och jag tror att det är ett skydd för henne att alla vet och att det är helt öppet att hon är speciell. Öppenhet lämnar inget utrymme för tissel och tassel, så öppenhet gillar vi.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se