Pappa P har varit en skäggprydd man i några månader. Trimmern gick sönder, så det var så det blev. Så kom sommarvärmen och Pappa P rakade av rubbet. När han kom ut från badrummet, slät som en barnrumpa, jublade Snorpan:

  

”Drömprins! Pappa Drömprins!”

  

Ni som har sett Shrek 2 förstår det roliga. För er som inte är invigda, kan jag berätta att ”Drömprins” även kallad ”Drömmis” är en korkad, manlig bimbo som misslyckas med att förföra prinsessan.

  

Om Pappa P liknar sagans Drömprins? Kanske något, men han använder i alla fall inte läppglans med körsbärssmak och han skuttar inte omkring med en ros mellan tänderna.

 

Just detta ögonblick är rofyllt, denna regniga eftermiddag med hela familjen samlad inne.

  

Pappa P läser, läser och läser, Spiggen sover, jag känner mig fylld av inspiration och skriver och skriver.

  

Snorpan har själv valt en skiva med Astrid Lindgrensånger. Hon sitter vid köksbordet och lyssnar och tittar på sig själv i en liten spegel medan hon sjunger. Hon njuter av att se och höra sig själv, känner lust till musiken och spelar ut. Så stolt. Måtte aldrig den stoltheten och självkänslan lämna henne.

 

Snorpan har svårt att förstå och tolka rumsliga begrepp. Det har vi sett och även fått bekräftat av en utvecklingsbedömning som gjorts på HAB. Vi tragglar höger och vänster och visar att lappen ska vara bak på kläderna och försöker guida och träna henne så gott det går i vardagsstressen. Snorpan är inte intresserad av att klä på sig själv för det innebär att vi stör henne i det hon leker just då. Alla sådana avbrott bemöts med bestämda ”Nej!”.

  

Jag tror att motivation är avgörande för oss människor när det gäller att ta in och använda ny kunskap. Snorpan gav mig rätt när hon tog på sig en munkjacka alldeles själv idag. Hon var på sådant humör att hon ville vara duktig och få beröm och vips – då fick hon på sig jackan själv utan problem.

  

Snorpan är helt klart den mest morgonpigga i vår familj och när hon är uppe själv kan det hända grejer. Vi har varit med om landskap byggda av mjöl, salt och vällningpulver, kleinblå krumelurer på skåpsluckor och en hel del annat. Nu senast något jag är mäkta stolt över: Snorpan hade själv tagit på sig två par tajts, två klänningar och två kjolar, allt på rätt plats, och dansade framför sin spegel. Med vilja och motivation kommer man en bra bit.

 

Snorpan är en pappas flicka. Ända sedan hon fick lillebror Spiggen så har det varit så. Hon söker alltid Pappa P s kontakt i första hand. Pappa P är den av oss som jobbar mest, kanske bidrar det också till att han är mest åtråvärd.

  

Den här veckan har det varit min tur att jobba hårt medan Pappa P har varit hemma på sommarlov med Snorpan och Spiggen. Plötsligt, igår, så kom Snorpan och smög intill mig och ville gosa. Trots att pappan fanns alldeles intill. En lång stund satt hon i mitt knä och gosade näsa och myste. Jag har saknat att bli vald, av Snorpan,  på det sättet, men om jag först måste hålla mig undan för att sedan få mysa, då blir nog Pappa P nummer ett igen, för efter sommaren så fortsätter vi i våra vanliga spår…

  

… men först fyra lediga veckor tillsammans hela familjen. Inga stora planer, bara träffa människor vi tycker om, äta gott och cykla omkring och vara fria från vardagsplikter.

 

Sommaren visar sig som jag vill ha den: Alla dörrar öppna, en ljummen vind genom huset stryker mina bara ben. Kvällssol på mig på altanen. Allt mest bara flyter – tiden, jag och alla måsten. Jag vill bara vara ute … 

… och kan inte låta bli att undra vilka ni är, som trots sommarens ljuvlighet, sitter vid era datorer och läser det jag skriver. Jag blir nyfiken. Ni var 69 stycken igår. Vilka är ni egentligen, någon som vågar ge sig till känna?

Snorpan har lärt sig att skilja på höger och vänster hand. Om och om igen har vi funderat på hur hon ska förstå. Rumsliga begrepp är svåra för henne och vår fantasi har bara sträckt sig till att be om höger hand och vänster hand och likadant med fötterna när vi har hjälpt henne klä på sig. Så – plötsligt sitter det bara! 

Spiggen är rätt så oregerlig just nu. Otroligt mycket spring i benen. Lika mycket kli i tungan, den lille killen pratar h e l a  t i d e n. Igår efter middagen klev han ner från sin stol, stegade iväg mot toaletten för att tvätta mun och händer. Över axeln slängde han kommentaren: 

”Det var kul att ses!” 

Det tycker jag också, Spiggen.

Jag var bara tre, fyra år när jag var djupt förälskad för första gången, och det var hemligt, för min ett år äldre bästa kompis hade första tjing på F. Så officiellt så ”gillade” jag K.

Igår på förskolan fick jag bevittna en situation, som kanske, handlade om kärlek.Vi skulle gå hem och lille H, som är jämnårig med Snorpan och satt i en stor grop i sandlådan ropade:

   ”Hejdå Snorpan!”

   ”Hejdå H!”

H fortsatte att titta på Snorpan. Snorpan tittade på H. Så rusade han upp samtidigt som Snorpan bredde ut sina armar.

   ”Jag vill ha en kraaam!” sa H.

Så kramades de och Snorpan tryckte en puss på hans kind.

   ”Jag fick en puss!”

De små fortsatte att hålla om varandra och såg strålande lyckliga ut.

Kanske handlade den fina kramen bara om ett vanligt ”tycka om” men är det något jag skulle sörja för Snorpans skull, så är det om hon aldrig någonsin får bli förälskad. Men, egentligen, varför skulle hon inte få det?

En läkare sa till oss när Snorpan var nyfödd att ”Om man måste förmana ett vanligt barn fem gånger, så kommer ni kanske att behöva säga till Snorpan hundra gånger”.

  

På ett sätt hade han rätt: Snorpan göra ofta samma bus om och om igen. Numera är hon ganska lätt att förutse. Hon antingen ritar på något olämpligt ställe, häller ut mjöl och salt i härliga högar eller vräker ut saker ur lådor av olika slag. Är man i närheten hinner man oftast styra upp (men inte alltid, se den söta prinsessan ritad med överstrykningspenna över Spiggens säng).

  

Spiggen däremot, honom går det att resonera med, och få att förstå att vissa saker gör man verkligen inte. Problemet är att han ser oändligt antal nya, potentiella bus. Han stångar sin lilla varelse mot världens alla busmöjligheter, han provar allt.

Igår var det ägg. Många ägg. Tillsammans med sin bästa kompis M kastade han ungefär 25 råa ägg kors och tvärs i M:s rum medan vi föräldrar glatt konstaterade att pojkarna skrattade så väldigt gott ihop ... Ni kan nog tänka er hur det såg ut...