De senaste månaderna har varit intensiva. Som för alla småbarnsfamiljer. Många stunder har jag känt mig rik och priviligerad över all kärlek och alla erfarenheter livet fört med sig. Lika ofta stressad över att tillvaron inte rymmer allt jag vill hinna göra.

  

Mina tankar har av och till snurrat framåt i tiden, fram till Snorpans skolstart. Det börjar bli dags att planera för den och att ta ett antal nya kontakter för att allt ska gå bra. Det är mer än ett år kvar, men det är mycket som måste klaffa, så vi borde sätta skolbollen i rullning.

  

Jag erkänner att det har känts lite tungt. Det hade varit enklare om Snorpan hade varit ett vanligt barn. Det är sällan jag tänker så, men den här våren har det hänt att jag har funderat och önskat mig att slippa det extra arbete det innebär att röja väg för Snorpans framtid.

  

Merarbete eller inte, just idag har jag drabbats av en intensiv, skön tacksamhet över att Snorpan är precis den lilla människa hon är. Jag känner så starkt att jag inte vill ha henne på något annat sätt än sådan hon är. Det är märkligt hur hon som är källan till de extra göromålen också är den som genererar inspiration och kraft att orka lite till.

Merarbetet – ja det är helt enkelt bara att göra det.

 

Snorpan har fått en liten spegel att titta i när hon äter. Detta bland annat för att lära henne att själv känna när det är dags att ta ett tag med servetten.

  

Jag var lite tveksam inför att prova ”spegelpedagogiken” och befarade att det skulle bli utpekande för Snorpan, men spegeln har blivit populär.

  

Snorpan tycker att den är rolig och håller sig ren och snygg runt munnen med lagom frenesi. Spiggen tycker om att se hur maten kommer in i munnen så spegeln har gjort att han äter lite mer, vilket är bra, för Spiggen skulle lika gärna kunna kallas Spinken.

  

Varje specialåtgärd för Snorpan som obemärkt tar sig in bland vardagsrutinerna är en lättnad. Allra bäst fungerar det om Spiggen också är intresserad, t.ex som med spegeln. Att ljuda, läsa och skriva bokstäver är andra exempel på träning som vi kan ge Snorpan på ett enkelt sätt genom att ta med Spiggen istället för att skapa en enskild, mer kravfylld situation för henne.

  

Att det är enkelt att få till träningen i vardagen är en förutsättning för att det ska bli av. Det måste gå snabbt att komma igång, det gäller att utgå ifrån barnens intresse för ögonblicket och då är det oftast bråttom.

 

I helgen var vi på äventyr. Min goda vän T har valt att bosätta sig i Jokkmokk. Hon har dessutom två stora hundar och är en hejare på att ta en med ut i naturen.

  

Tolv mils återvändsgränd i T:s kombi, så var vi i Kvikkjokk med endast 17 invånare. Gör du en cirkel med fem mils radie runt Kvikkjokk så bor där mindre än 100 personer. Där kunde man tro att det rådde lugn och ro, och visst – ingen täckning på mobilen och inget malande storstads brus – men väl ljudet av vår motorbåt och tre kilometer fors i Lilla Lule Älv. Det dånade på rätt så bra.

  

Snorpan och Spiggen hade huvudet på skaft hela helgen, höll humöret uppe och gav nyfikna blickar och frågor. Att sova på tåget var mysigt och att träffa hundarna var spännande. Men båtturen i Lule Älvens meanderlopp var ändå höjdpunkten för vi såg fem älgar på några timmar. Ätande älgar, springande älgar, simmande älgar och inte minst en älg som badade och plaskade som en tok enbart för sitt höga nöjes skull.

  

Barnens resumé av resan är ganska kort: Vi åkte tåg, vi åkte båt, vi träffade hundar, vi såg FEM älgar och vi såg en massa älgbajs.

Det var skönt att låta vardagsstressen rinna av, att lyckas med konsten att vara riktigt närvarande i stunden och att få träffa en kär gammal vän. Och en stor del av behållningen för mig och Pappa P ligger i framtiden, i vissheten om att det går alldeles utmärkt att ta med barnen på riktiga äventyr. Nästa år kanske vi tar tåget 110 mil söder ut istället.

Hela Sollentuna håller på att installera fjärrvärme samtidigt. Varenda gata är underminerad. Stora gropar med nya rörkopplingar döljs med bastanta metallflak. Byggare Bob syns överallt.

Vid varje grop med metallock gör bilen ett stiligt hopp som Spiggen gillar. Men idag, efter tredje hoppet på en och samma gata, blev han fundersam:

"Mamma, hur kör du gentligen!"

Jo tack, riktigt bra tycker jag själv förstås. Däremot alldeles för mycket för att verkligen vara den gröna, sköna människa jag skulle vilja.

I flera terminer har vi haft som gemensamt mål att Snorpan ska lära sig cykla trehjuling, vi föräldrar, förskolan och sjukgymnasten. Hon har provat ibland, men när hon gång på gång märkt hur svårt det är, så har hon hållit sig borta från cyklar.

  

Jag har tänkt att ”Snart är det nog dags att ta till en specialcykel…”, men vi ger det lite tid till, och lite till, och lite till … det kommer nog till slut…

  

Spiggen har inte heller tyckt om att cykla. Han är tre år fyllda och hade aldrig trampat runt på trehjulingen. Däremot sparkat sig fram med faslig fart. Försöken på hans tvåhjuling med stödhjul har varit korta, bestått i att han har bromsat och slutat i lekparken femtio meter hemifrån. Den gnagande insikten om att han nog inte förstår hur man gör började oroa mig nu i våras. Det var en sån där oro som jag inte ens ville lasta Pappa P med.

  

Tänk om Spiggen också behövde en specialcykel, eller tänk om vi föräldrar varit alldeles för dåliga på att ge honom möjligheter att prova, så att vi hade hämmat honom…

  

Så var Spiggen bjuden på sitt första barnkalas för en vecka sedan, hos dagiskompisen V. Plötsligt kommer han cyklande över trädäcket i rasande fart på V:s trehjuling bland bord, stolar, kakor och tårtor. Jag blev glad och lättad.

  

Jag får lov att ändra talesättet till ”En lycka sker sällan ensam…”. Igår började plötsligt Snorpan att trampa runt pedalerna på sin cykel för att få mer fart. Fram till de andra föräldrarna i lekparken kom jag med glädjetårar i ögonen och lätt snorig näsa.

  

Att Spiggen har börjat cykla gjorde mig lättad, för det är vad man kan förvänta sig av en pojke i hans ålder. Snorpans första rejäla cykeltag var rent omvälvande, jag blev bubblande lycklig för det var så mycket större än min förväntan.

  

Mina egna reaktioner kommer mig att fundera på hur barnen kommer att se tillbaka på barndomen. Kommer Spiggen att minnas krav på prestation? Jag hoppas och tror inte det. Kommer Snorpan att minnas det som att vi inte trodde på henne? Jag tror inte det heller, men jag känner ett ansvar att tänka på och anpassa mig efter deras individuella behov så där lagom mycket.

Några försommarbilder på Snorpan som uppträder på dagis och vattnar blommorna och så en av mina svarta tulpaner

Vår hjärna är fantastisk på att skriva om våra liv i efterhand. Den hjälper, i alla fall mig, att leva mer till freds med mina minnen. När jag var inne på Facebook idag för att kolla av hur vänner och bekanta har det så var det en statusrad som särskilt talade till mig, en gammal skrivarkompis som skrev att hon…:

  

…är glad för hjärnans förmåga att sortera bort det dåliga...

  

För snart fem år sedan, när Snorpan var några månader gammal, var vi bjudna på ett fantastiskt bröllop på Edsbacka Krog. När jag tänker tillbaka så minns jag allra mest den underbara maten, härligt pladdrig gemenskap och glädjen i att få visa upp vår dotter för våra vänner.

Det var en annan, nästan jämnårig bebis med på bröllopet och jag minns ivriga, småbarnsföräldersamtal i samförstånd. Jag minns det som att allt kändes väldigt vanligt.   

Maten ja, den var extraordinär och minnet säger mig att jag njöt av varje tugga. Samtidigt vet jag att jag en ganska stor del av middagen satt nere i källaren och ammade, men det är inte den missade kalvinnerfilén (förlåt M och J om jag minns fel gällande ”köttbiten”) som slår an tonen för minnet.  

Kanske var det så att den kvällen var ett uppsluppet och uppfriskande avbrott i vår nya, inte odelat positiva livssituation eller så har hjärnan dragit ett varmt filter över alltsammans. Filter eller inte, ljuva försommarminnen kan jag inte få för många av, så jag fortsätter att minnas mitt liv som jag minns det.

Spiggen brukar inte vara förtjust i att avsluta dagen och gå och lägga sig men vi har tyckt att han har varit lite trött och hängig på sista tiden: ”Jag vill gå och sova…” Men så föll polletten ner här om dagen. Sedan han fyllde tre så får han bara ha nappen när han ska sova. Alltså: Vill man ha nappen så ordnar man det blixtsnabbt genom att upplysa mamma om att man vill gå och sova.

  

Men nu har jag överlistat honom och jag säger som Magnus och Brasse: ”Trodde han ja!”

  

När det väl är läggdags och Spiggen sugit tag i nappen så finns det bara en sak som kan få honom att frustande spotta ut den älskade gummitingesten: David Bowie som spelar Rebel Rebel. Då flyger napparna och Spiggen greppar tag i gitarren och sätter sitt blonda hårsvall i gungning.

Nog för att jag tycker att den unge Bowie (den vi har på DVD, inte dagens 60-åring) är väldigt charmig, skriver bra låtar och har en skön humor, men den totala hängivenheten våra båda barn känner inför honom, den är fortfarande lite av ett mysterium för mig. Kanske handlar det om humor och närvaro.

Barn är förtjusta i, eller i alla fall nyfikna på djur. Man vill gärna att de ska uttrycka fascination och glädje över djur. Spiggen är precis så entusiastisk. Minsta kryp ger ett äventyr till hans fantasi.

  

Däremot är han inte alltid så snäll. Han är mycket begeistrad i ljudet av en snigelsnäcka som krossas. Vi försöker förklara att ”Nu var du inte snäll, nu är snigeln död…” Våra uppriktiga upplysningar om att ”…så nu kan snigeln aldrig mer krypa…” har inte riktigt fått önskad effekt…

  

… och som sagt, visst vill man att barnen ska vara snälla mot djur, men han skulle bara veta vad hans mamma gör nu när kvällarna har blivit ljumma. Jo, då drar hon ut med yxa, kniv, spett eller vad helst hon kommer på och, vad då? Jo, just det: Dödar sniglar.

Han skulle kunna vara till god hjälp i snigeljakten lille Spiggen, men jag tror att jag hellre ser honom klappa grannens katt än mosande sniglar.