Idag kom jag hem till ett avtorkat köksbord med en fin ljusstake på. Diskbänken var ren och inga smulor på golvet. Jag blev förvånad.

Inte så att Pappa P som en överraskning anlitat städfirma, eller städat själv, nej, det var jag som hade gjort det och sedan glömt. Kanske för att det är alltför sällsynt att köket är skinande rent när vi kommer hem en vardagseftermiddag.

Jag minns när jag började i första klass. Det var bara ett enda barn av alla 16 som hade gått på ”dagis”. Alla andra hade varit hemma med sina mammor.

Jag minns också  när jag följde med en klasskamrat hem i tvåan. Hennes mamma hade precis börjat yrkesarbeta efter sin föräldraledighet. Där stod ett smuligt brödfat kvar framme på köksbordet och under bordet låg nog flera dagars smulor. Då, åtta år gammal, tyckte jag att det var tragiskt.

Tänk vad perspektiven kan förskjutas på sisådär trettio år.