Aktiviteter, alla barn går ju på aktiviteter...

Men Snorpan då?  Kommer Snorpan att kunna sjunga i kyrkans barnkör? Kommer hon att klara aktiviteterna på Kulturskolans färg och form? Kommer hon att klara övningarna på bollskolan? Kommer hon att vara välkommen?

Eller … borde vi hålla oss till särskilda Downaktiviteter, fast vi inte vill?

Nej, enklaste sättet att få svar på sina frågor, farhågor och ojanden är nog faktiskt att prova. Det är bra att vara lite modig när man har ett barn med Downs syndrom. Det är jag sällan, men ibland sent på kvällarna, då händer det och då tror jag att precis allt är möjligt. För ett tag sedan ställde jag både Snorpan och Spiggen i kö till bollskola. Det var enkelt, bara att fylla i ett webbformulär. Jag skrev också att Snorpan har Downs och kort vad det innebär.

Och så var det då bara att vänta. Och oja sig. Och undra: Vad ska de säga? Hur ska det gå?

Igår kom ett mejl om att Spiggen har fått en plats.

Jaha, tycker de alltså inte att Snorpan passar där? Är hon inte välkommen? Tusen tankar.

Så idag, ringde den raraste människa man kan tänka sig och ville höra sig för lite mer om Snorpan. Idrottsklubben hade ingen erfarenhet alls av barn med utvecklingsstörning och de ville att det skulle bli bra. Ödmjuka och nyfikna frågor. Och samtalet avslutades i fullt samförstånd om att vi provar oss fram: Snorpan har fått en plats på bollskolan!

 

Anna

26 augusti 2010 20:05

Yay! Klart att hon ska. Heja Snorpan!
Jag har kommit på mig själv med att ha en massa sportambitioner för min treåriga son. Så fort han är bra på något sportigt så säger jag till min kille att sonen nog kommer att bli bästa ds-simmaren, fotbollsspelaren eller whatever. Lite fånigt. För så säger vi ju inte om vårt normalstörda barn.

När sonen var nyfödd så var det en ds-kille på framsidan av DN. Han var med i svenska basketlandslaget och hade precis gjort mål i Special Olympics och han var skitsnygg. "Det där är min son om 18 år", tänkte jag.
Det nu väldigt gula och fladdriga urklippet hänger faktiskt fortfarande kvar på kylskåpet...

 

Pär & Pernilla

26 augusti 2010 23:12

Heja Snorpan! Vad härligt. Ella spelar sedan flera år och förra veckan började Hanna också, efter stor tvekan. Nu är det det roligaste som finns.........!

 

Linda S

2 september 2010 16:59

Det är inte bara bra, utan nödvändigt att vara modig. När sonen var mindre brydde vi oss inte ens om att informera om hans svårigheter. Vi skulle ju ändå vara med. Det gick bra. De enda gångerna vi har blivit nekade eller mött motstånd var när vi informerade i förväg!

http://21.appelklyftig.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Spiggen vet att jag är vansinnigt förtjust i practical jokes, det är ett intresse vi delar. Och idag fick jag ett nytt, hett tips som jag ska prova på måndag, av den lille kanaljen:   ”Mamma, om du tar på dig min hatt, då blir du så snygg, ...

Spiggen formligen suger i sig nyheter. Han är nyfiken på allt, frågar om allt, hittar på experiment och smakar på vuxenmat och framför allt smakar han på vuxna ord.     Nya älsklingsrätten är pilgrimsmusslor.     Och idag när vi rensade b...

I morse klev Snorpan fram till spegeln i hallen med ett stort pappersark och en tuschpenna i handen, varpå mamman förtjust utropar:   "Åh Snorpan, är du konstnär?!"   Snorpan:   "Näe, jag är snorig." ...

Jag borde ha fått föraningar redan när jag hämtade Spiggen på förskolan och det ramlade ut tre bruna kluttar ur hans ena byxben...   ...Men inte... Jag ropade högt när jag hjälpte honom hemma på toaletten och bruna klumpar i diverse storlekar flö...

Igår runt middagsbordet, ätandes pyttipanna frågade Snorpan:   ”Var är rödbetorna?” ”Det har vi inga, de är slut. Gillar du rödbetor?” ”Ja, och killar…”   Såklart. ...