Alla inlägg under mars 2009

Av snorpanspiggen - 31 mars 2009 22:33

Det är nog nästan ett under att vi förstå varandra i vår familj.

  

Vi har Snorpan som kan väldigt långa, stiliga ord, men inte vill sätta in dem i meningar. Hon talar telegramspråk helt enkelt.

  

Så kommer Spiggen som är en hejare på många och långa meningar fyllda med halva ord.

  

Mamma L, det är jag det, kan både långa, stiliga ord och bilda enormt omfångsrika meningar. Jag döljer effektivt det viktiga i massor av lullull.

  

Sist, men inte minst, Pappa P. Han är en sparsmakad talare och den som utöver kommunikationen med barnen, dessutom ska tolka mig. Han börjar förstå att ”Taleggio är gott!” inte är en direkt uppmaning att springa och handla. Han har svårare att förstå att ”Vi måste ta tag i blablabla!” verkligen är en uppmaning att ta befälet över just det måstet.


Som bekant, så består kommunikation av så mycket mer än talade ord. Tur för oss!

ANNONS
Av snorpanspiggen - 28 mars 2009 19:36

Gårdagskvällen tillbringade jag tillsammans med sju varma, goa tjejer. Ett gäng som jag aldrig hade fått lära känna om inte Snorpan haft Downs syndrom.  


Det var en lång period i början som jag inte ville befatta mig med andra föräldrar till barn med DS. Jag ville inte bli ”en sån förälder”. En sån där som det är synd om, som ständigt har ett tungt Downs syndrom-ok över axlarna.  


Som tur är, har jag faktiskt inte träffat på någon ”sån mamma”, men många mycket olika mammor med det gemensamt att deras barn alla begåvats med en extra kromosom.  


Det blev mycket barnprat igår, det erkänns, men också matprat, partnerprat, karriärprat och stundtals rätt bullrigt. Som på vilken tjejkväll som helst. Våra barn är självklart speciella. Vart och ett av dem är efter sina jämnåriga kamrater i sin utveckling, men att det skulle finnas ”såna barn”, att alla barn med Downs syndrom skulle kunna klumpas ihop i ett smalt litet fack – icke! I sina personligheter är våra Downbarn, slog det mig igår, väldigt lika sina egna familjer och inte varandra.

ANNONS
Av snorpanspiggen - 26 mars 2009 22:21

Det är ingen hemlighet att jag är från Småland, Jönköping och knappast heller att jag håller på HV71 (=hockeylag – upplysning till den som inte alls tänder på sport…).

  

I februari 2004 när Snorpan var nyfödd satt vi på neonatalen med ett obegripligt besked snurrande i huvudet. Då var de distraktioner som dök upp vilsamma avbrott i våra tunga tankar. Det var Melodifestivalen, det var magasinet Mama (som var ganska ny då) och det var E l i t s e r i e n i hockey. Det var en härlig upplevelse att inse att glädjen över att HV vann elitserien kunde var lika triumferande då, som den hade varit om vi befunnit oss i en vanlig vardag. Den glädjen existerade parallellt med de ogreppbara tankarna om Downs syndrom. Det första leendet Snorpans doktor fick av mig var ett hockeyleende.


Nu är det Elitserieslutspel igen. Och det går bra för HV. Jag går runt och är mest bara glad och ägnar kvällarna åt suddiga sportsändningar på webben. Nu, 2009 är det från just en helt vanlig vardag jag behöver distraktion. Vintern som inte vill ge sig tacklar jag med ett hockeyleende.
Av snorpanspiggen - 19 mars 2009 13:19

Det är allt mer sällan vi inte förstår varandra här hemma, men igår hände det.


Spiggen pratade ihärdigt om att ”gega” och jag kunde inte förstå. 


L e k a? G e g g a?  


Snorpan kom till undsättning och medlade på sitt lillgamla sätt, nästan som en omtänksam liten tant: 


”Dega Spiggen?” och så gick hon fram till lådan i köket där pysselgrejerna ligger. 


G e g a betyder d e g a som är dagisslang för att l e k a  m e d  p l a y – D o h. Jag hänger inte tillräckligt mycket på dagis, så jag hajar inte tugget… 



… men vänta lite nu, var det inte Snorpan som skulle ha svårt för det där med kommunikation?... Jag förstår verkligen ingenting, men det känns helt okey.



Här har Snorpan ritat ett "monster i pyjamas".

Av snorpanspiggen - 17 mars 2009 19:00

Ibland känns det nästan lite fult att gå runt och känna sig lycklig.  Det är liksom lite mer gångbart i det sociala livet att vara stressad och trött. Förstås är det så att livet består av en blandning av känslor och tankar, en mosaik av momentana upplevelser.

  

Visst suckar jag också över barn som inte vill få på sig overallerna, jobbet där jag sällan är i fas, huset som aldrig blir färdigrenoverat och allt annat jag vill hinna göra men som bara blir liggande, men de senaste månaderna har ändå min grundstämning varit ”lycka”, eller i alla fall tacksamhet. Det är som om alla de korta, små, fantastiska glimtarna av barnens personligheter går rakt in i hjärtat och nyper till. Varmt och varsamt.

  

Vid matbordet idag uppstod en liten pärla till ögonblick. Spiggen kunde plötsligt inte låta bli att smeka Snorpan på kinden. Blicken han fick tillbaka var kärleksfull och så pussades de små några gånger. Att de var såsiga om munnarna och kladdiga om fingrarna brydde de sig inte ett dugg om.


Alla de ömsinta gester som Snorpan får från sina dagiskompisar gör mig också väldigt glad. Hon är själv inte alltid med på noterna, ibland vill hon inte ens säga hej, men de andra barnen lirkar tålmodigt med henne. Idag sprang lilla I ifatt Snorpan när vi skulle gå hem, bara för att hinna säga ”Hejdå Snorpan!”. Tänk att Snorpan är en tjej som andra springer för att komma ifatt.

Av snorpanspiggen - 15 mars 2009 10:07

De närmaste helgerna är Snorpan bjuden på tre olika kalas. Jag minns när hon fick sin första kalasinbjudning. Hon var drygt 2Ŋ år. Jag hade börjat slappna av i vetskapen att Snorpan var accepterad och omtyckt av sina kompisar på förskolan. Den positiva nyfikenheten från de andra barnens föräldrar, som fortfarande rådde, värmde också.

  

När den första kalasinbjudan damp ner i brevlådan började jag ändå att gråta. Min utgångspunkt var, trots allt, att Snorpan var en outsider, att vi inte kunde ta särskilt mycket av ett vanligt småbarnslivet för givet. Jag blev glad, förstås, över att hon blev bjuden, men samtidigt rädd att de andra barnen hade känt sig tvungna att bjuda Snorpan. Det slår mig nu, att det var jag själv, som i tanken, satte begränsningar för Snorpans liv. Mina fördomar om andras fördomar.

  

Det var ingen som kände sig tvungen, de tyckte att det var alldeles självklart att bjuda Snorpan. Vanligheten som jag längtade så hett efter fanns inom räckhåll.


Jag tenderar fortfarande att inte ta något för givet. Jag är rädd att bli besviken. Hellre komma ur underläge och nå oväntade framgångar, än att satsa högt, missa målet och bli besviken. Min strategi har fungerat hittills för vi har varit relativt befriade från fighter, men snart är det dags för skolstart och då kanske det vill till att vässa klorna, men idag räcker det med att åka till affären och köpa mer paketpapper.

Av snorpanspiggen - 7 mars 2009 22:45

Vi har varit ovanligt friska den här vintern, men idag har Snorpan vaknat med feber. Min hjärtfrekvens stiger. Jag blir enormt effektiv och ger uppfordrande orders till Pappa P. Jag har ökat min beredskap helt enkelt.  


Ni som läser här regelbundet kanske minns att vi var nära att förlora Snorpan när hon var 12 dagar gammal.  Sedan dess har jag, av och till, haft en obefogad oro för att något lömskt ska komma och ta henne ifrån mig. Därför gör jag misstänksamt mina inspektioner:


 Kollar andningsfrekvens och eventuella pipljud, kollar läpparnas färg, nagelbäddens färg och är ideligen på henne med att dricka. Jag frågar om hon har ont och hon tycker bara att jag är jobbig. Hon vill vila och det får hon. Det enda jag faktiskt har slutat med, är att väcka henne bara för att kolla att hon inte är medvetslös. 


Jag kan se mig själv om tio år: iklädd rollen som tonårsgängets mest pinsamma och hispiga mamma. Jag ska göra allt jag kan för att inte bli den mamman.


Här en bild på den febriga lilla Snorpan och Pappa P.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se