Det är ingen hemlighet att jag är från Småland, Jönköping och knappast heller att jag håller på HV71 (=hockeylag – upplysning till den som inte alls tänder på sport…).

  

I februari 2004 när Snorpan var nyfödd satt vi på neonatalen med ett obegripligt besked snurrande i huvudet. Då var de distraktioner som dök upp vilsamma avbrott i våra tunga tankar. Det var Melodifestivalen, det var magasinet Mama (som var ganska ny då) och det var E l i t s e r i e n i hockey. Det var en härlig upplevelse att inse att glädjen över att HV vann elitserien kunde var lika triumferande då, som den hade varit om vi befunnit oss i en vanlig vardag. Den glädjen existerade parallellt med de ogreppbara tankarna om Downs syndrom. Det första leendet Snorpans doktor fick av mig var ett hockeyleende.

Nu är det Elitserieslutspel igen. Och det går bra för HV. Jag går runt och är mest bara glad och ägnar kvällarna åt suddiga sportsändningar på webben. Nu, 2009 är det från just en helt vanlig vardag jag behöver distraktion. Vintern som inte vill ge sig tacklar jag med ett hockeyleende.