Det slår mig ofta att jag underskattar Snorpan. Jag har vetat sedan hon var bara några dagar gammal att hon har Downs syndrom och skulle få svårt att lära sig saker. Allt möjligt, mest allting, skulle bli svårt. Det mesta tar längre tid för henne att lära sig, än det gör för de flesta vanliga barn, men ändå hänger jag inte med. Hon säger ofta saker som jag inte förstår hur hon har snappat.

Snorpans lillebror Spiggen är väldigt förtjust i "draken" (den rosa i Shrek) och har byggt ett slott till en av sina drakar. Det smällde och bankade när han lekte, och Snorpan undrade "Va é dé?". Jag berättade kort om slottet som Spiggen hade byggt och hon lekte sen glatt vidare med sina sindydockor.

En stund senare kom hon och tog mig i handen och sa "Kom, vi går upp och tittar på drakens slott!"

Det märkvärdiga med detta, är att när jag senast kom mig för att räkna orden i hennes meningar, så var de som mest fem och jag var så stolt. Nu rann det en nioordsmening ur munnen på min lilla Snorpa. Märkligt och nästan lite omskakande.

Snorpan är bara fyra och ett halvt år. Väldigt liten, men också stor. De mest frekventa orden under sommaren var "Äh!" och "Okej!" och jag och Pappa P skrattade mycket åt hennes tonårsvokabulär. Ibland ter hon sig till och med lite medelålders, som jag själv: "Så ja, Spiggen, dé é ingen fara!". Hon är väldigt aktiv i sin roll som storasyster. Måtte det vara länge och måtte det bestå alltid i någon form...