Hela Sollentuna håller på att installera fjärrvärme samtidigt. Varenda gata är underminerad. Stora gropar med nya rörkopplingar döljs med bastanta metallflak. Byggare Bob syns överallt.

Vid varje grop med metallock gör bilen ett stiligt hopp som Spiggen gillar. Men idag, efter tredje hoppet på en och samma gata, blev han fundersam:

"Mamma, hur kör du gentligen!"

Jo tack, riktigt bra tycker jag själv förstås. Däremot alldeles för mycket för att verkligen vara den gröna, sköna människa jag skulle vilja.

I flera terminer har vi haft som gemensamt mål att Snorpan ska lära sig cykla trehjuling, vi föräldrar, förskolan och sjukgymnasten. Hon har provat ibland, men när hon gång på gång märkt hur svårt det är, så har hon hållit sig borta från cyklar.

  

Jag har tänkt att ”Snart är det nog dags att ta till en specialcykel…”, men vi ger det lite tid till, och lite till, och lite till … det kommer nog till slut…

  

Spiggen har inte heller tyckt om att cykla. Han är tre år fyllda och hade aldrig trampat runt på trehjulingen. Däremot sparkat sig fram med faslig fart. Försöken på hans tvåhjuling med stödhjul har varit korta, bestått i att han har bromsat och slutat i lekparken femtio meter hemifrån. Den gnagande insikten om att han nog inte förstår hur man gör började oroa mig nu i våras. Det var en sån där oro som jag inte ens ville lasta Pappa P med.

  

Tänk om Spiggen också behövde en specialcykel, eller tänk om vi föräldrar varit alldeles för dåliga på att ge honom möjligheter att prova, så att vi hade hämmat honom…

  

Så var Spiggen bjuden på sitt första barnkalas för en vecka sedan, hos dagiskompisen V. Plötsligt kommer han cyklande över trädäcket i rasande fart på V:s trehjuling bland bord, stolar, kakor och tårtor. Jag blev glad och lättad.

  

Jag får lov att ändra talesättet till ”En lycka sker sällan ensam…”. Igår började plötsligt Snorpan att trampa runt pedalerna på sin cykel för att få mer fart. Fram till de andra föräldrarna i lekparken kom jag med glädjetårar i ögonen och lätt snorig näsa.

  

Att Spiggen har börjat cykla gjorde mig lättad, för det är vad man kan förvänta sig av en pojke i hans ålder. Snorpans första rejäla cykeltag var rent omvälvande, jag blev bubblande lycklig för det var så mycket större än min förväntan.

  

Mina egna reaktioner kommer mig att fundera på hur barnen kommer att se tillbaka på barndomen. Kommer Spiggen att minnas krav på prestation? Jag hoppas och tror inte det. Kommer Snorpan att minnas det som att vi inte trodde på henne? Jag tror inte det heller, men jag känner ett ansvar att tänka på och anpassa mig efter deras individuella behov så där lagom mycket.

Några försommarbilder på Snorpan som uppträder på dagis och vattnar blommorna och så en av mina svarta tulpaner

Vår hjärna är fantastisk på att skriva om våra liv i efterhand. Den hjälper, i alla fall mig, att leva mer till freds med mina minnen. När jag var inne på Facebook idag för att kolla av hur vänner och bekanta har det så var det en statusrad som särskilt talade till mig, en gammal skrivarkompis som skrev att hon…:

  

…är glad för hjärnans förmåga att sortera bort det dåliga...

  

För snart fem år sedan, när Snorpan var några månader gammal, var vi bjudna på ett fantastiskt bröllop på Edsbacka Krog. När jag tänker tillbaka så minns jag allra mest den underbara maten, härligt pladdrig gemenskap och glädjen i att få visa upp vår dotter för våra vänner.

Det var en annan, nästan jämnårig bebis med på bröllopet och jag minns ivriga, småbarnsföräldersamtal i samförstånd. Jag minns det som att allt kändes väldigt vanligt.   

Maten ja, den var extraordinär och minnet säger mig att jag njöt av varje tugga. Samtidigt vet jag att jag en ganska stor del av middagen satt nere i källaren och ammade, men det är inte den missade kalvinnerfilén (förlåt M och J om jag minns fel gällande ”köttbiten”) som slår an tonen för minnet.  

Kanske var det så att den kvällen var ett uppsluppet och uppfriskande avbrott i vår nya, inte odelat positiva livssituation eller så har hjärnan dragit ett varmt filter över alltsammans. Filter eller inte, ljuva försommarminnen kan jag inte få för många av, så jag fortsätter att minnas mitt liv som jag minns det.

Spiggen brukar inte vara förtjust i att avsluta dagen och gå och lägga sig men vi har tyckt att han har varit lite trött och hängig på sista tiden: ”Jag vill gå och sova…” Men så föll polletten ner här om dagen. Sedan han fyllde tre så får han bara ha nappen när han ska sova. Alltså: Vill man ha nappen så ordnar man det blixtsnabbt genom att upplysa mamma om att man vill gå och sova.

  

Men nu har jag överlistat honom och jag säger som Magnus och Brasse: ”Trodde han ja!”

  

När det väl är läggdags och Spiggen sugit tag i nappen så finns det bara en sak som kan få honom att frustande spotta ut den älskade gummitingesten: David Bowie som spelar Rebel Rebel. Då flyger napparna och Spiggen greppar tag i gitarren och sätter sitt blonda hårsvall i gungning.

Nog för att jag tycker att den unge Bowie (den vi har på DVD, inte dagens 60-åring) är väldigt charmig, skriver bra låtar och har en skön humor, men den totala hängivenheten våra båda barn känner inför honom, den är fortfarande lite av ett mysterium för mig. Kanske handlar det om humor och närvaro.

Barn är förtjusta i, eller i alla fall nyfikna på djur. Man vill gärna att de ska uttrycka fascination och glädje över djur. Spiggen är precis så entusiastisk. Minsta kryp ger ett äventyr till hans fantasi.

  

Däremot är han inte alltid så snäll. Han är mycket begeistrad i ljudet av en snigelsnäcka som krossas. Vi försöker förklara att ”Nu var du inte snäll, nu är snigeln död…” Våra uppriktiga upplysningar om att ”…så nu kan snigeln aldrig mer krypa…” har inte riktigt fått önskad effekt…

  

… och som sagt, visst vill man att barnen ska vara snälla mot djur, men han skulle bara veta vad hans mamma gör nu när kvällarna har blivit ljumma. Jo, då drar hon ut med yxa, kniv, spett eller vad helst hon kommer på och, vad då? Jo, just det: Dödar sniglar.

Han skulle kunna vara till god hjälp i snigeljakten lille Spiggen, men jag tror att jag hellre ser honom klappa grannens katt än mosande sniglar.

Snorpan har gått och gnolat på Albertina (Det byggdes ett skepp uti Norden…) de senaste dagarna. Hon har ett fantastiskt minne och det låter som hon kan sången. Så ikväll satte hon sig mitt emot mig i soffan och började sjunga.   

   ”Mamma sjunga med!”

Så sjöng vi efter bästa förmåga Albertina några gånger, men Snorpan var ändå inte nöjd, utan spände blicken i mig och sa:  

   ”Sjunga orden!”

Hon satt tyst och iakttog mig när jag tecknade och sjöng Albertina i snigelfart.  

   ”Sjunga orden igen!”

Jag sjöng igen och hon satt koncentrerad och lyssnade. Efter tredje genomsjungningen i ultrarapid så var hon nöjd och vi sjöng den en gång till tillsammans.  

Snorpan kan många sånger, sjunger gärna och mycket och det går bra att höra vad hon sjunger. Däremot anar jag mer och mer att hon inte förstår allt. Hennes önskan att vi skulle ”sjunga orden” tolkar jag som att hon vill förstå vad hon sjunger, att hon vill lära sig att urskilja de olika orden i sångtexten och inte bara memorera ljuden.  

Det är dags att börja sjunga och teckna lite mer här hemma, känner jag, och vi ska nog ta det i snigeltempo så att Snorpan verkligen får en chans att förstå vad hon sjunger.  

Jag är imponerad av att hon kan alla tre verserna av både ”Du ska inte tro det blir sommar…” och ”Rövarna i Kamomilla stad” trots att hon troligen inte förstår mer än kanske hälften av orden. Snorpan har ett väldigt gott minne. Det ska jag komma ihåg att utnyttja i träningen av hennes mindre utvecklade talanger.

Till sist en bild från kvällens middag som de små valde att inta utomhus...

I augusti börjar Snorpan på Upptäckarna, den avdelning där förskolan samlar alla femåringar. Hon känner redan pedagogerna där, men inte alla barn. Jag funderar över vad de andra barnen tänker om Snorpan och vad pedagogerna berättar. Vad tänker Snorpan när hon är tillsammans med tjugo jämnåriga? Reflekterar hon över att hon är annorlunda?

  

De senaste åren på en förskoleavdelning med barn i åldrarna 2 - 4 år har Snorpans funktionshinder inte haft någon stor betydelse. Hon har smält in och varit omtyckt. Till hösten kanske hennes annorlundaskap kommer att ställas på sin spets igen?

  

Av tidigare erfarenhet så vet jag att mina farhågor brukar vara i största laget. Min oro brukar falla platt till marken efter att otäcka förändringar visat sig tämligen odramatiska.

  

Snorpans resurs och de andra pedagogerna har hittills inte gjort någon stor sak av att Snorpan är annorlunda. De har inte heller ignorerat hennes särskilda behov. Bäst att bara lita på att de stödjer Snorpan i hennes utveckling och hjälper henne att fortsätta vara integrerad med de andra barnen.

  

Kanske kan Snorpan i sin tur hjälpa de andra barnen att se att barn är olika, kan olika mycket och ser olika ut, men att alla är okej ändå.