Snorpan har gått och gnolat på Albertina (Det byggdes ett skepp uti Norden…) de senaste dagarna. Hon har ett fantastiskt minne och det låter som hon kan sången. Så ikväll satte hon sig mitt emot mig i soffan och började sjunga.   

   ”Mamma sjunga med!”

Så sjöng vi efter bästa förmåga Albertina några gånger, men Snorpan var ändå inte nöjd, utan spände blicken i mig och sa:  

   ”Sjunga orden!”

Hon satt tyst och iakttog mig när jag tecknade och sjöng Albertina i snigelfart.  

   ”Sjunga orden igen!”

Jag sjöng igen och hon satt koncentrerad och lyssnade. Efter tredje genomsjungningen i ultrarapid så var hon nöjd och vi sjöng den en gång till tillsammans.  

Snorpan kan många sånger, sjunger gärna och mycket och det går bra att höra vad hon sjunger. Däremot anar jag mer och mer att hon inte förstår allt. Hennes önskan att vi skulle ”sjunga orden” tolkar jag som att hon vill förstå vad hon sjunger, att hon vill lära sig att urskilja de olika orden i sångtexten och inte bara memorera ljuden.  

Det är dags att börja sjunga och teckna lite mer här hemma, känner jag, och vi ska nog ta det i snigeltempo så att Snorpan verkligen får en chans att förstå vad hon sjunger.  

Jag är imponerad av att hon kan alla tre verserna av både ”Du ska inte tro det blir sommar…” och ”Rövarna i Kamomilla stad” trots att hon troligen inte förstår mer än kanske hälften av orden. Snorpan har ett väldigt gott minne. Det ska jag komma ihåg att utnyttja i träningen av hennes mindre utvecklade talanger.

Till sist en bild från kvällens middag som de små valde att inta utomhus...

I augusti börjar Snorpan på Upptäckarna, den avdelning där förskolan samlar alla femåringar. Hon känner redan pedagogerna där, men inte alla barn. Jag funderar över vad de andra barnen tänker om Snorpan och vad pedagogerna berättar. Vad tänker Snorpan när hon är tillsammans med tjugo jämnåriga? Reflekterar hon över att hon är annorlunda?

De senaste åren på en förskoleavdelning med barn i åldrarna 2 - 4 år har Snorpans funktionshinder inte haft någon stor betydelse. Hon har smält in och varit omtyckt. Till hösten kanske hennes annorlundaskap kommer att ställas på sin spets igen?

Av tidigare erfarenhet så vet jag att mina farhågor brukar vara i största laget. Min oro brukar falla platt till marken efter att otäcka förändringar visat sig tämligen odramatiska.

Snorpans resurs och de andra pedagogerna har hittills inte gjort någon stor sak av att Snorpan är annorlunda. De har inte heller ignorerat hennes särskilda behov. Bäst att bara lita på att de stödjer Snorpan i hennes utveckling och hjälper henne att fortsätta vara integrerad med de andra barnen.

Kanske kan Snorpan i sin tur hjälpa de andra barnen att se att barn är olika, kan olika mycket och ser olika ut, men att alla är okej ändå.